När man köper sin första motorcykel. För mig var det stort, väldigt stort. Känslan var sedan att jag kommer att ha den här motorcykeln resten av mitt liv, varför skulle jag köpa en annan? Men ganska snart kommer de första tankarna på nästa hoj, för att man vuxit ut den nuvarande eller inser att man kommer att köra fler långfärder och behöver en annan modell eller helt enkelt för att man vill ha en ny(are) motorcykel. Vissa byter hoj varje säsong, andra kanske några gånger under ett helt liv.
Det finns massor att säga om vilken motorcykel som helst, det jag delar här blir med nödvändighet en högst personlig sammanfattning av de hojar jag äger och kör.
2012 – 2015: Triumph Tiger 900 årsm. 1995 (”The Steamer”)
Min första motorcykel. Jag köpte den begagnad privat via annons på Blocket.se. Den hade gått ca. 6 000 mil och jag gillade att den var stor, svart, brittisk, hade två avgasrör och såklart det där touring/off-road/Dakarrally-stuket. Det var nog kärlek vid första ögonkastet, eller åtminstone efter första provturen 🙂
Jag klarade inte uppkörningen med den, men det var en Triumph Tiger 900 från -95 jag lärde mig att köra motorcykel på. Jag övningskörde säsongen 2012 och 2013 innan jag klarade uppkörningen i maj 2014 (men på en av körskolans egna hojar). Sammanlagt blev det drygt 2 000 mil på min första hoj.
Förutom den starka motorn (och det härliga ljudet) är det jag minns bäst av Tiger 900, att den var stor och tung med en hög tyngdpunkt. Den kändes gedigen, trygg och pålitlig. Jag gillade att den hade tre cylindrar, en riktig förgasare, gasvajer, särskild kontakt för lyset, bensinkran (som man kunde glömma att öppna ibland) och ”reservtank”. Och jag älskade utseendet på den, linjerna; den har attityd och karaktär och ser tuffare ut än de senare Tiger 955i. Jag har lärt mig att Tiger 900 kallas ”the Steamer”. Varför vet jag inte riktigt, kanske pga motorkaraktären, men den passade mig utmärkt hursom. Den var fin att köra långt med, och funkade bra till jobbpendling. Bensinförbrukningen låg runt 0,5 l/mil, beroende på hur jag körde. Jag tangerade 160 km/h en gång, och det fanns mer att ta av motorn, men karossen vibrerade så hårt att jag trodde det mesta skulle lossna och trilla av. Känslan var att karossen kanske inte är utformad för så höga farter, men 150 km/h var helt okej. Jag saknar den fortfarande ibland <3
Wikipedia: Triumph Tiger 900
2015 – [nu]: Triumph Tiger 800 XCx årsm. 2015
När det var dags för en ny motorcykel var jag först inne på att uppgradera till en Triumph Explorer 1200, men ganska snart kom jag fram till att den mindre 800-modellen passade mig bättre. Det blev en Triumph Tiger 800 XCx. Den är lätt, 190 kg torr, men fullstor och tillräckligt stark för packning och passagerare. Den har bra fjädring och är fin att köra på grus eller bättre traktorväg i skogen. Den har bra balans och känns stabil även när det blåser hårt. Jag har tvärbromsat några gånger, förvisso i låg fart, men motorcykeln neg så fint och visade inga tendenser att lägga sig. Den trecylindriga motorn är pigg med temperament. Jag tycker mig höra; känna ett släktskap med Tiger 900. Komforten är bra och jag har inga problem att köra 60-70 mil på en dag (fast träsmak har man ju ändå 🙂 Det är en fantastiskt bra motorcykel på alla sätt och vis, vare sig man vill ut i skogen och köra grusvägar eller packa för en långtur utomlands. Det enda jag saknar på den är en kompass, en sådan där som man har i sittbrunnen på en segelbåt, så jag ser i vilken riktning jag kör när det är molnigt.
Wikipedia: Triumph Tiger 800
Nästa hoj då?
Jag kan känna en längtan efter att gå ”all in” och köpa en Triumph Bonneville, ett par matchande packväskor i tjockt läder, öppen hjälm, glasögon och ett snyggt skinnställ som det står Triumph på. Att köpa hela kit:et, liksom. Problemet är bara att jag tycker om att köra mycket och långt, och jag är lång själv, och då fungerar den lägre sadelhöjden dåligt.
Dessutom är det fortfarande bensinmotor.
Jag har inte superkoll på EV:s (Electrical Vehicles) men ju mer jag läser om elektriska motorcyklar desto mer otidsenligt ter det sig att bränna gamla dinosaurier (olja) för att komma någon vart – det är så 1800-tal! Motorn på en elektrisk motorcykel har oftast bara en (1) rörlig del, ingen växellåda och en drivrem som leder kraften rakt ut till bakhjulet utan onödigt spill mellan lösa delar, vilket ger elektriska motorcyklar galet mycket acceleration, hela vägen från stillastående till topphastighet. Räckvidden på en laddning är inte lika lång som på en tank, särskilt inte vid landsvägskörning, men den stora skillnaden är kanske att man fyller en tank på några minuter men det tar ett par timmar att ladda ett EV-batteri. Däremot kan man ladda elektriska motorcyklar med vind- eller solenergi. Det tilltalar mig något enormt! Dessutom är de tysta och kräver inte lika mycket underhåll och service som bensinmotorerna. Vem skulle inte vilja ha en elektrisk motorcykel? Så snart räckvidden är tillräckligt bra köper jag en Zero DSR/X – eller en Triumph.
Det är dags att sluta gräva upp olja ur marken och elda bensin för att komma någon vart, oavsett hur maffigt ljud en bensinmotor har – framtiden är elektrisk.