Man vill ju så gärna tro att det är sant. Det vore så bra, om det var sant. Men jag börjar luta åt att det inte är det, DonutLabs solid state-batteri. Om det verkligen var sant, hade det väl varit enkelt att ta dit Elon Musk med en egen hoj – utan batteri – stoppa i ett Donut-batteri och göra ett test? Jag tittar på videorna och vill så gärna tro det jag ser, men det är lite för mycket frågetecken kring det hela; frågetecken som inte alls borde finnas där – om det var sant. Synd, jag ville så gärna tro på det. Men, vi är (nog) inte där riktigt än.
Do you believe?
Donut Lab ska ha gjort världens första ’solid-state-battery’ redo för serieproduktion. Ett torrt batteri, som inte kan råka ut för termisk rusning, med lägre vikt och högre energitäthet, som är billigare att tillverka. Det är ju batteriernas heliga graal. Jag har kollat lite på videorna som presenterar batteriet närmare och det verkar vara fantastiska värden när det gäller laddningshastighet, antal laddningscykler och prestanda i både kallt och värmt väder. Ett sådant batteri förändrar ju allt. Det är det här jag har gått och väntat på. Nu vill jag se Donut-batteriet i alla motorcyklar. Se mer på: https://idonutbelieve.com/
Kan man ta ett bilbatteri på hojen?
Ja, varför inte? Man kan ta det på passagerarsätet. Tyngden är inget problem, jag hade lika gärna kunnat ha en passagerare där, och även om hon hade varit kort och smal hade hon vägt minst dubbelt så mycket som batteriet som väger 18-20 kilo. Det viktigaste är nog att surra batteriet så att det absolut inte faller av. Jag använde spännband på båda sidor som gick mellan motorcykelns handtag under sadeln och handtaget på batteriet. Jag drog och slet i det sedan, men det satt som berget på bönpallen. Jag hade kunnat ta min egen hoj men valde gästmotorcykeln den här gången för en lite längre tur. Det var intressant att köra den tungt lastad dit, klart lättare hem. Det blev 85 mil på två dagar. Jag gillar Honda:n: 5 växlar, bra drag på något sätt (även om den kanske inte är lika ”pigg” i alla lägen i jämförelse med min Triumph Tiger) och lättmanövrerad. En mycket trevlig hoj. Snygg är den också 🙂 Vackraste vägen i dag var omledningen på väg 23 norr om Hästveda som gick genom ett vackert landskap av lövträd som lyste magiskt i en skir vårgrönska.
Bump it up
Jag har brukskört från A till B några gånger i år, och jag har servat och motionerat Honda:n, men det var först förra helgen när jag nöjeskörde lite på fredag eftermiddag som jag fick känslan att nu, nu har säsongen börjat på riktigt. I går körde jag till Söderåsen med en kompis från jobbet, på min egen hoj. Det var grått men uppehåll och torra vägar. Vi körde upp till Kopparhatten och åt medhavd lunch och pratade om ditt och datt, det var mycket trevligt. Jag hoppas det blir tillfälle att göra om det.
I dag har jag rengjort och behandlat den andra sidoväskan till Honda:n med plastpolish eller vad det heter (toppboxen och den ena sidoväskan är gjord sedan tidigare). Jag använder ganska rikligt med plastpolish (med pigment) och stryker fram och tillbaka med en liten svamp för att få en så jämn yta som möjligt. Den här gången tejpade jag de ytor som inte skulle målas och det var mycket smidigare än att hålla på och rengöra och dutta med aceton i efterhand.
Tidigare i våras prövade jag med samma medel på en slät yta på Honda:n, på baksidan av ena backspegeln, men det var svårt att få färgpigmentet jämt fördelat. Plasten fick en mörkare färg men det blev väldigt flammigt och såg inte snyggt ut. Men på toppboxen och sidoväskorna är plasten liksom knottrig och då fungerar det bra att få en jämn, fin och glänsande svart yta. Jag har en annan ’restorer’ utan färgpigment som är mer som ’rubbing’ för plastbåtar, den tänker jag använda för de släta ytorna på hojen sedan.
Det blev väl inget mästerverk direkt men helt okej och väskan ser klart snyggare ut nu än tidigare. Det återstår att se hur länge det håller i sig.
Ales stenar
Grått och regnigt i dag, något av en innesittardag. Men i går var det fint. Jag tog Honda:n och körde sydost ned mot Ystad och fortsatte ut mot Sandhammaren, men den här gången svängde jag av i Kåseberga och besökte Ales stenar i stället för att köra förbi som jag har gjort tidigare. Jag parkerade strax efter avfarten och gick en dryg kilometer upp till skeppssättningen som är nästan 70 meter lång och 19 meter bred. Den är imponerande stor! Platsen känns laddad med en särskild energi. Stenarna väger runt 5 ton vardera läste jag på en skylt. Jag lade handen på en av dem och funderade över hur man fraktade dit och ställde upp dem för drygt tusen år sedan? Jag gick bort till kanten av Kåsehuvud och satt en stund och njöt av den vackra utsikten över havet. Ales stenar är ett fornminne väl värt ett besök. Fina vägar att köra dit på finns det också. Honda:n gick bra och kändes kul att köra.