Jag känner fartens tjusning, men generellt sett kör jag hellre Eco Driving och jagar mil än minuter. Jag tycker om att köra långt och länge och lagom snabbt. Jag kan hålla hastighetsbegränsningarna lika bra som någon annan eller följa trafikrytmen. Om jag har vägen för mig själv och min körning inte stör någon, faller jag ofta lite i hastighet. Jag vet inte varför det blir så – jag har inga problem att köra smidigt och följsamt när vi är många på vägen – men jag bara älskar att prutta fram i drygt 70 på en vacker 80-väg och… hinna med.
Visst kan jag känna att jag skulle vilja dra på lite på en kurvig och fin 70-väg – köra aktivt och lägga ned ordentligt i kurvorna och känna det där härliga suget i magen. ”Runt 90 ska väl inte vara några problem på en sådan här väg!?” Men jag kommer aldrig dit. Jag ser sommarstugor och täta häckar längs vägen och tänker att när som helst kan en boll komma studsande över vägen och ett barn efter. Det är sommar och vackert väder, det är säkert fullt med folk här. Tänk om jag inte hinner stanna i tid? Tänk om den där extra farten – typ 87 km/h i stället för typ 67 km/h på en 70-väg – är precis vad som skiljer mig från att hinna stanna i tid? Då får jag leva resten av mitt liv med att jag körde på ett barn. Varför? För att jag ville känna suget i magen i kurvorna.
Nej, jag har för livlig fantasi för att köra för fort på fel ställen. Det finns ingenting i hela världen som är värt risken att skada andra människor med min körning.
Jag känner fartens tjusning, men jag förstår inte att man kör motorcykel som om allmänna vägar vore en roadracing-bana. Eller som om att ”komma fram i tid” är viktigare än andra människors liv. Det är själviskt och respektlöst. Att köra motorcykel handlar om att ha kul på två hjul, inte att utsätta sig själv eller andra för onödiga risker. Vill man köra väldigt fort på motorcykel, är det bättre om en gör det på flygfält eller en roadracing-bana. De är bättre anpassade för höga farter, och man utsätter mest bara sig själv för fara.
Min fantasi har jag ibland förbannat, för att den har målat upp lite väl levande bilder av vad som kan hända i trafiken, något som ibland kan göra mig rädd och få mig att nästan fysiskt känna hur det skulle vara att råka ut för en olycka. Men när jag kör motorcykel tycker jag ändå att min fantasi är en mycket värdefull tillgång, både när det gäller att (förut-) se potentiella faror i mitt eget och andras körsätt och hur jag kan undvika farliga situationer.
Intuition är en annan sak jag lyssnar på i trafiken. Den där känslan jag kan få när jag kör över ett backkrön på en landsväg och framför mig ser en bil på en avtagsväg till höger redo att köra ut. Och jag bara känner på mig: den där bilen ser inte mig! Han ser bilarna bakom mig men inte mig. Och just nu beräknar han avståndet – till bilarna bakom mig – och är 10-delar från att köra ut och krocka med mig. Då lättar jag på gasen, gör en förflyttning i sidled och kanske ställer mig upp – för att skapa en rörelse i bilistens synfält och göra hen uppmärksam på att det ligger en motorcyklist framför de där bilarna längre upp i backen.
Ögonkontakt är viktigt. Jag söker oftast ögonkontakt med andra trafikanter i korsningar, inför rondeller, före avtagsvägar eller i vilken annan situation där det är avgörande att vi ser varandra, har ett slags samförstånd och är överens om i vilken tur och ordning vi ska köra så vi inte krockar. Jag vet inte om man faktiskt kan eller ens hinner se varandras ögon i trafiken, mer än när man stannar vid ett övergångsställe och tar ögonkontakt med de gående, men det blir skillnad på något sätt i alla fall. Det kanske inte är ögonkontakten i sig, utan att söka efter den, som får mig att bli mer uppmärksam på vad som händer omkring mig och inte enbart se vägen framför mig, vilket ökar mina förutsättningar att reagera i tid på en farlig situation.
När det gäller placering i körfältet håller jag mig i mitten eller något till vänster om en tänkt mitten av körfältet. Jag tror det är viktigt att köra med auktoritet och ta plats när man kör motorcykel. Annars syns man dåligt. Ligger man alltför långt till höger i körfältet verkar många bilister tänka ”Moped!” eller nå’t och i stället för att göra en regelrätt omkörning, grenslar de mittlinjen och kör bara förbi – med några decimeter till godo. Det är då jag skulle vilja ha vapen i trafiken! Jag vet inte om bilisterna ifråga fattar hur outsägligt farligt, nonchalant och egoistiskt det är att köra förbi på det sättet – om bilen rör mig det minsta kör jag omkull.
Omkörningar är ett särskilt kapitel. Backspegeln, döda vinkeln, backspegeln igen, blinkers – byt fil. ”Titta först, blinka sedan, byt fil sist!” Det var min handledare som trummade in det. Och det sitter. I början körde jag inte om i onödan, men med tiden har min körstil blivit mer taggad och numera kör jag om allt som kör saktare än mig eller som bara kör dåligt. Jag kan ligga bakom en bil som kör lite långsamt, det är helt okej, men bilister som svajar mycket i hastighet och kör på samma sätt som en reagge med Peps… Det är sjukt irriterande! Då utnyttjar jag tillfullo motorcykelns acceleration och storlek vid omkörningen 🙂
Uppsikt och beredskap. Det går inte att slappna av när man kör motorcykel. Man måste ha en ständig uppsikt över sig själv och alla andra runt omkring och vara beredd på vad som kan eller skulle kunna hända. Jag vågar aldrig luta mig tillbaka i sadeln och köra på autopilot resten av vägen hem. Om jag kör bil kanske jag kan göra så, jag sitter i en väl skyddad bubbla av plåt med bilbälte och krockkudde, men som motorcyklist är jag mer eller mindre helt oskyddad. Mitt sätt att köra är mitt bästa skydd. Det är vad som är så kul med att köra motorcykel: att vara ständigt vaken, beredd och alert. Det är total närvaro och aktiv körning.
”Better safe than sorry” och ”Arrive alive” är bra deviser att påminna sig om när man kör hoj <3