Att ta körkort
1 juli 2012 Jag har inte körkort. Varken A, B, C eller någon annan bokstav. Jag övningskörde för bilkörkort med pappa när jag var arton. Men jag gav upp efter jag gjorde en olovlig körning och rattonykterhet på Midsommarafton när jag var nitton. Sedan kom lumpen och sedan blev det bara inte av.
Jag hade moped när jag var femton. Efter tio dagar skruvade jag isär motorn – jag ville veta hur den såg ut inuti, och jag hade en vag intention att ”förbättra” den. Men jag fick aldrig mer ihop den. Två månader senare sålde jag allt. Han som köpte den skruvade ihop allt på en eftermiddag och sålde med ordentlig vinst.
Det var min enda egentliga erfarenhet av två hjul med motor, när jag sommaren 2005 började övningsköra på körskola för att ta MC-kort. Det gick sådär. Efter 30 timmars övningskörning missade jag de två sista uppkörningarna för säsongen. Det var surt att betala uppkörning 2 x 800 kr och hyra för motorcykel 2 x 1 200 kr (= 4 000 kr) bara för att höra ”Vi avbryter här” två gånger i rad. Jag tror det föll på krypkörningen första gången och undanmanövern andra. Det suger också, att inte ens ta sig ut från manöverbanan.
Jag lade projektet Ta-MC-kort på hyllan efter det. Jag insåg att jag behöver övningsköra mycket mer än vad jag hade råd till. Jag behövde en egen motorcykel och övningsköra privat och lägga många mil bakom mig för att komma förbi den där känslan av att det är motorcykeln som är ute och kör med mig i stället för tvärtom. Och jag behöver nöta in krypkörning, kurvtagning, koppling och växling, undanmanöver och effektiv inbromsning – i min egen takt, med tid för paus och eftertanke, utan att det tickar iväg 500 kr i timmen.
För snart ett år sedan träffade jag min särbo. Och hon kör motorcykel. Så, nu har jag körkortstillstånd som räcker i fem år, hjälm och gortex-ställ från Biltema, egen motorcykel och världens bästa handledare som jag kan övningsköra privat med hur mycket jag vill. Jag kör först på min hoj, hon följer efter på sin. I praktiken blir det ingen större skillnad mot hur det skulle vara om vi var ute på MC-semester och jag hade körkort.
Över en refug
2 juli 2012 Bortsett från en kort provtur när jag var och kollade på hojen, var gårdagens korta körning från säljaren hem till mina föräldrar premiärturen med min Triumph Tiger 900. Det märktes att jag inte övningskört sedan sommaren 2005. Vi var nästan framme när jag inte orkade hålla skärpan längre, utan missbedömde svängradien och genade över en refug i en skarp vänstersväng och höll på att hamna i diket. På min premiärtur! Det hade inte sett snyggt ut. Men jag körde sakta, och fjädringen svalde kanten på refugen, så det gick bra. Nu står motorcykeln hos mina föräldrar till nästa helg då det blir mer övningskörning. Längtar!
Allting är så nytt
21 juli 2012 Det är speciellt svårt, kul och utmanande att övningsköra MC utan att ha B-körkort i botten. Jag har vistats mycket i trafiken som passagerare, cyklist och gångtrafikant. Men det hjälper inte mycket när jag ska styra, växla, gasa, blinka, bromsa och i allt övrigt hantera en tung motorcykel i 90 km/h och samverka med en massa andra fordon i trafiken. Det är något helt annat. Och helt nytt.
Att bara svänga av från huvudleden är svårt. En avfart svischar lätt förbi när man är ny, kör i 90 km/h och ännu inte har lärt sig att den där lilla utbuktningen av vägen där framme är inte en ojämnhet i vägen, utan en svängfil för att ta av till vänster. Det är lite som att vara på sjön i början och lära sig att den där lilla pricken på sjökortet är den där kobben föröver. Eller är det skäret där borta till styrbord?
Och att bara svänga in på en bensinstation och tanka är ett helt företag som kräver kännedom om en mängd detaljer för att fungera smidigt. Var kör man in någonstans? Aha, där! Kan man köra ut samma väg? Nej, kanske inte. Varför står alla andra vända åt andra hållet vid bensinpumparna? Asch, slangen räcker inte ända fram, jag måste flytta mig lite närmare. Ochjajustdetja, man ska betala också innan man åker – de skickar inte faktura.
Motorstopp
26 juli 2012 Jag fick motorstopp mitt i en korsning i dag. Jag trodde jag hade växlat ned till 1:an men jag hade stannat vid rödljuset på 2:an. Jag släppte kopplingen och gasade och kom iväg när det slog om till grönt, men efter några meter bara dog motorn. Släpp gasen, i med kopplingen igen, starta motorn, i med 1:an och börja om från början. Utan att stanna, jag tappade bara lite fart och tystnade ett ögonblick, sedan körde jag vidare som inget hade hänt. Det tycker jag var snyggt gjort. Gör om, gör rätt, ‘on the fly’ liksom.
Hastighet
11 augusti 2012 Som passagerare har jag aldrig varit särskilt förtjust i folk som kör fort. Åker jag bil känns 60 på en lagom kurvig väg ut till landet som den optimala upplevelsen. När jag började övningsköra MC var jag ganska rädd och körde sakta. Det är nog klokt. Man ska lära i sin egen takt och inte skynda i onödan.
Men… det är fascinerande hur det där kan ändras. Till och med på en snäll Triumph Tiger 900 från -95 kan man bli gripen av fartens tjusning och börja köra allt fortare. Numera har jag lite svårt att hålla hastighetsbegränsningarna. Jag tyckte 70 var svindlande snabbt i början. Och det är det! I jämförelse med att gå eller cykla. Men nu kan 110 på motorväg kännas oliiidligt sakta – Herregud, jag springer snabbare än det här! Och 70 känns som jag står still.
Jag har nog blivit lite fartblind 🙂
Kurvtagning
7 september 2012 Jag kör fortfarande genom kurvorna som en gammal farbror cyklar, ganska upprätt och försiktigt. Det fick jag höra redan på körskolan 2005, de ville se en mera aktiv och aggressiv körning: ”Lägg ner hojen lite tydligare och gasa ut ur kurvan!”
I grunden är jag rädd för att luta alltför mycket, tappa greppet, kana över i andra körbanan och bli överkörd av mötande trafik. Jo, jag vet, det är jättelarvigt! Det är knappast troligt att något sådant händer när man kör så försiktigt som jag gör. Men rädslan frågar inte efter vad som är trovärdigt, den går hand i hand med fantasin, och jag har livlig fantasi.
Det är vid sådana här tillfällen det är skönt att ha en egen motorcykel och övningsköra privat. Då kan jag prata om det här med min handledare och ta all tid jag behöver. Jag kan erövra en bra kurvtagning i min takt. Vi kan välja vägar som är mindre trafikerade och ta det lite extra lugnt.
Känslan verkar vara viktig när man tar kurvor. Och att känna sin motorcykel och veta hur den beter sig i olika hastigheter. Jag är långt ifrån någon expert men i dag fick jag till det så snyggt i en sväng att jag hade kunnat blunda – det kändes i hela kroppen att jag låg rätt genom kurvan. Wow! Nu vet jag hur det kan kännas att vara ett med sin motorcykel.
Att synas i trafiken
20 september 2012 När jag är ute och övningskör motorcykel slås jag ofta av hur osynliga vi motorcyklister kan vara i trafiken. Bilar är stora och syns och man förväntar sig bilar i trafiken. Motorcyklar är mindre och förekommer mest under sommarhalvåret. Mycket går i svart också: motorcykel, hjälm, ställ, handskar, stövlar, väskor, etc. Svart är bra, för man ser inte smutsen lika tydligt, men man syns dåligt.
Min Triumph Tiger 900 är svart, stället är svart och hjälmen mattsvart. Korkat, egentligen. Jag borde ha en vit hjälm, ett ljust ställ och lacka om motorcykeln i klarrött. Vad är egentligen viktigast, att se tuff ut i svart eller att vara synlig i trafiken?
Hur jag kör påverkar synligheten. Jag syns bättre när jag är alert och kör med auktoritet; när jag håller mig nära mittenlinjen och tar plats. Om jag är på väg mot en korsning eller en utfart där det står en bil och ska ut, och jag känner en tvekan om han har sett mig, gör jag en sidoförflyttning för att skapa rörelse i hans synfält så att jag syns. Jag sänker farten lite, är extra beredd på inbromsning och söker ögonkontakt.
Det är märkligt hur ögonkontakt kan spela så stor roll när man kör i så höga farter och något så litet som mina ögon bakom ett hjälmvisir söker kontakten med ett par lika små ögon bakom en vindruta. Men det spelar roll. Det gör skillnad. Vi blir synligare för varandra och märks mer. Se och synas.
Snart
9 april 2013 Det är en vacker vinter i vår, skrev någon på Facebook häromdagen. Det stämmer verkligen. På dagarna är det soligt och vackert och snön smälter, men det är -10 grader varje morgon och vintern vägrar ge upp greppet. Vi var och skottade bort snödrivan utanför garaget i helgen för att skynda på lite, men det smälter bedrövligt långsamt och vi kommer inte ens ut med motorcyklarna för att starta dem. Men vi kollade dem lite ändå. Mitt batteri var helt urladdat, men bromsvätskan såg okej ut och jag fyllde på kylarvätska för första gången i mitt liv. Kul! Jag lär mig något nytt varje gång jag är med min motorcykel och handledare. Snart smälter snön bort och det är dags för årets första tur. Snart.
Nystart
13 april 2013 I dag hade isen framför garaget smält bort såpass mycket att vi kunde ta ut motorcyklarna. Min handledares hoj startade nästan med en gång. Min Triumph var hur grinig som helst och startade mycket tveksamt och hackigt efter många försök, en hel del startgas och full choke. Vi rullade sakta över till macken tvärs över gatan och tankade och fyllde på luft. Tillbaka vid garaget igen fick jag hjälp med att smörja kedjan. Jag lät min stå på tomgång ett tag och bli varm, och efter en stund började motorn låta riktigt fint. I love that sound! Är det hyfsat väder i morgon åker vi en sväng, årets första.
Årets premiärtur
14 april 2013 Motorcykelsäsongen är äntligen i gång! I dag återupptog jag övningskörningen från förra året och var ute på årets första tur med motorcykeln. Förvisso var det lite trafik, och vi tog ”gamla” vägen där det är max 80 km/h, men det gick över förväntan. Jag lyckades köra 4 mil fram och tillbaka utan att bromsa omkull, köra in i något eller orsaka allvarlig störning i trafiken. Det var lite lösgrus här och där men inget som vi inte hade koll på. Jag kände mig inte alls så rostig eller nervös som jag trodde. Förra året kände jag mig ofta nervös, nästan rädd, inför varje körning. Åtminstone i början, sedan blev det mycket bättre. Jag trodde jag skulle få börja om igen den här säsongen, men jag kände mig helt lugn och ingen nervositet alls, bara den där härliga vakenheten och närvaron. Den första milen kändes lite som Bambi på hal is och jag hade väl inte örn-koll på precis allting, men sedan kändes det väldigt naturligt. Gasa, koppla, växla, blinka, koll framåt och bakåt, bra position i körbanan, rak i ryggen, avslappnade armar, blicken långt fram, etc. – att köra motorcykel – det bara sitter i kroppen på något sätt. Det var som jag körde senast i går. Underbart! Jag längtar till nästa tur.
Vägvärd 70-sträcka
21 april 2013 Det har varit en fin helg med vackert väder och ganska mycket övningskörning. I lördags körde vi åtta mil, i dag något kortare. Vi körde till ett välbesökt kafé vid Dalälven och sedan vidare till Carl Larsson-gården. På vägen tillbaka tog vi en krokig och backig liten väg som bitvis var mycket guppig, nästan gropig. Hastigheten var satt till 50 och 70 men jag kunde inte hålla mer än ca. 45. På sina ställen var det grus i kurvorna men värst var ojämnheterna. Det kändes ostyrigt. Och i vissa gupp kändes det som att bakfjädringen s.a.s. slog i botten. Så ska det väl inte vara? Men en bit av vägen var riktigt fin: smal, kurvig och lagom backig – klart vägvärd! Där kunde jag hålla 70 och träna lite kurvtagning. Härligt!
Risk-1
25 april 2013 I dag har jag gått Risk-1:an, ett tre timmar långt seminarium om risker och riskbeteenden i trafiken, framför allt riskerna med alkohol och droger i trafiken. Vi såg en del filmer, bl.a. ‘Länge leve livet’ som är gripande och tänkvärd, och vi fick bra info om bromssträckor, reaktionshastigheter och dödsstatistik. Snittåldern på MC-förare som dör i trafiken är drygt 38 år. MC-modellen ‘Supersport’ är klart överrepresenterad, men förarna är inte alltid unga. Få dödsolyckor sker med custom- och touring-cyklar. Men de sker, en del dör av en vänstersväng på en 50-väg. Alla förare i den statistik vi fick ta del av från 2009-2011 var män.
Risk-1:an var bra, tänkvärd och kändes relevant. Även om jag är en förartyp som kör efter devisen ”better safe than sorry” och snarare får höra att jag behöver köra mer aktivt. Att påminna sig om riskerna med trafiken och hur ont det kan göra om man råkar illa ut, är alltid bra. Men jag skulle gärna ha sett mer plats för deltagarnas egna erfarenheter och tankar kring risker i trafiken och hur man kan köra för att minimera dem. Men det kanske kommer i nästa kurs? Jag ser fram mot Risk-2:an.
Motstyrning i teorin
Jag hörde talas om ‘motstyrning’ för första gången i går, att om man ska svänga höger så ska man ge styret en liten, liten puff på höger sida, som om man skulle svänga till vänster, så lägger sig cykeln ned till höger och balans uppstår mellan de Newtonska krafterna och man glider som en het kniv i smör genom högerkurvan, typ.
Wow, liksom. Så enkelt?
Det låter ju bra… men styra åt vänster när man ska till höger? Det strider mot alla mina erfarenheter, förvisso enbart som cyklist, men ändå. Och hur tränar man en sådan kurvtagning på ett säkert sätt? Men fysiskt går det att förklara så att t.o.m. jag förstår och inser att det måste stämma. Och är motstyrning det bästa sättet att svänga med en motorcykel vill jag såklart behärska motstyrning. Det bästa skyddet när man kör motorcykel, är en så bra körteknik som möjligt.
Det finns mer att läsa om bl.a. motstyrning i SMC School’s förträffliga skrift Full kontroll
Motstyrning i praktiken
26 april 2013 Övningskörning några mil i dag igen. Det går bra. Jag håller bl.a. hastigheterna mycket bättre i år än förra. Men det är fortfarande lite stirrigt i vissa situationer och jag har inte det där riktiga flytet som jag skulle vilja ha. Jag kanske bara är lite rostig fortfarande.
Träna på motstyrning behövdes inte. Jag upptäckte att jag gör det intuitivt. Det blir så av sig själv, att när jag ska lägga ned cykeln inför en högerkurva, så ger jag oundvikligen styret en liten puff på höger sida (som om jag skulle styra till vänster) och cykeln lägger sig och lutar åt höger. Jag tror det är svårt att göra på något annat sätt.
Kurvor. Andas, luta, slappna av och titta dit jag ska. Härligt!
80, 60, 40
28 april 2013 Övningskörning ca. 15 mil i dag. Soligt och blåsigt och ännu ingen riktig vårvärme. Lunch i Rättvik och fika i Leksand. Vi hittade inte öppettiderna på Touringsbutikens hemsida men chansade ändå och körde förbi. Men de hade stängt. Trist. Och det känns märkligt att en MC-butik har stängt på en söndag – är det inte då folk är ute och ”tour:ar” som mest och har tid och lust att shoppa MC-grejer? Hursomhelst, gamla vägen till Falun från Borlänge är jämn, fin och lagom kurvig. Dessutom perfekt att öva farthållning på, det är 60, 80 och 40 om vartannat. Klart vägvärd.
Möte i samma fil
30 april 2013 Övningskörning till Touringbutiken i dag för att pröva nya hjälmar. Jag hittade nog min, en Shoei GT-Air som satt som en smäck och var väldigt tyst. När vi provkörde hjälmarna fick vi ett oväntat möte med en liten röd bil som låg i omkörningsfilen, dvs. vår fil. Otäckt! varje gång det händer. Men det var ju en bred och fin väg med en väl tilltagen vägren, så det gick bra den här gången: andas och var glad att jag inte sitter i en bil. På väg hem fick vi sällskap av en timmerbil som låg direkt bakom min handledare, typ 10 meter bakom. Hur tänker man då? Om man måste bromsa plötsligt. Jag borde ha tänkt på att svänga av någonstans och låta timmerbilen köra förbi.
Vårservice på Lelles
4 maj 2013 Vi har varit till Lelles MC i Uppsala i dagarna två för service av våra motorcyklar. Min Tiger hann de med men inte min handledares. Lelles är märkesverkstad för bl.a. Triumph men inte för Suzuki. Vi får åka tillbaka om ett par veckor för mer service. Jag behöver ändå nya bromsbelägg fram och byte av bromsvätska. Kanske någon kan titta på min bakfjädring också, den känns inte helt bra. Annars är Tigern välbehållen och helt okej för sin ålder. Det känns skönt att någon som kan det där med motorcyklar har tittat igenom den utan att hitta något väldigt anmärkningsvärt. Nya däck är också skönt. Jag märker ju ingen skillnad när jag kör, men det är skönt att bara veta att däcken är nya och har ett bättre väggrepp.
Det var en intressant erfarenhet att besöka Lelles. Både hemsidan och lokalerna i Uppsala är… inte helt enkla att hitta. Det är inte som att köra till IKEA där det är väldigt inbjudande och tydligt skyltat hela vägen från hemsidan till affären. Att hitta på Lelles hemsida är allt annat än lätt, och det var inte sådär jättemycket enklare att hitta dem IRL. Vi hittade en stor plåtlada som det stod lite ’Lelles MC’ på men vi hade ingen aning om det var verkstaden, butiken eller både och. Och var ligger Triumph-verkstaden?
Jag fick känslan av att det är för redan invigda. Säljer man MC och MC-tillbehör kanske man inte behöver vara tydligare än några flaggor som det står ’Lelles MC’ på utanför en plåtlada i ett industriområde, och en skylt ’Ingång’ på en dörr som inte skiljer sig nämnvärt från alla de andra dörrarna som leder till lite vad som helst. Men man får öppna och pröva sig fram. Väl inne var sortimentet stort och personalen kunnig och tillmötesgående (bara man inte säger B-ordet, dvs. ’Biltema’ 🙂
Vi köpte intercom, nya ryggplattor och hjälmar. Det blev en Shoei GT-Air för mig. Den är väldigt tajt och nästan för tyst. Det känns som jag inte hör motorn längre, men jag behöver nog bara vänja mig vid en annan ljudbild. Nya ryggplattan är helt suverän och sitter väldigt bra, jag känner knappt att jag har den på mig.
På vägen till Uppsala fick jag till en uppfart riktigt bra. Det var 70 och två, tre riktigt skarpa kurvor före riksvägen, och jag körde faktiskt 70 redan på uppfarten och fick lägga mig ned ordentligt i kurvorna för att inte åka av. I en kurva kände jag hur jag tappade spåret lite och var på väg av, men jag släppte gasen lite och lade mig ned extra mycket och gasade ut ur kurvan och tog mig igenom hela svängen fint. Härligt! Det pirrade skönt. På vägen hem hann det bli mörkt efter ett stopp i Sala (tyvärr var järnvägskafét stängt, det är annars alltid värt ett stopp i Sala), så jag fick träna mörkerkörning och lära mig hur jag bländar av helljuset.
Vårputs
5 maj 2013 Tvätta och putsa i dag. Först avfettning, sedan spola rent (inte hårt tryck, snarare trädgårdsslang), sedan svamp med något slags bil-balsam (mycket löddrigt) och gnida på fälgarna med stålull, sedan spola rent igen för att till sist torka. Wow, vad fin den blev!
Men sedan kommer det riktigt roliga med vax, kromputs och ’Bumper Shine’. Min handledare har en custom och är en flitig användare av kromputs. Själv har jag två (2) krom-detaljer på hela min Triumph: ändarna på avgasrören. Jag använde lite kromputs, mest för att pröva, men hade lika gärna kunnat vara utan. Vax använde jag desto mer, det går på nästan allt. Det var en fröjd sedan att torka bort det och polera fram en skinande Triumph Tiger. Läckert!
Jag prövade också en ’Bumper Shine’ som är en slags rengöring med svart färgpigment för matta plastdetaljer. Den ska rengöra och återställa (något av) den ursprungliga svarta färgen som ju blir ganska grådaskig efter ett tag. Det är pilligt att jobba med ’Bumper Shine’, den är rinnig som svart vattenfärg ungefär men mycket svårare att få bort från fel ställen.
Efter tvätt och puts körde vi en tur till Torsång, ett välbesökt kafé vackert beläget vid Dalälven. Vi tog med oss ett par vänner, så jag fick träna på att köra med passagerare. Det gick bra, hen rider en del och vet hur en sitter som passagerare på en MC, så jag märkte hen knappt. Vi tog vägen över Vika hem sedan. Den är mest 70, går genom ett vackert landskap och har en del sköna kurvor – klart vägvärd. Jag höll hastigheten bra och tog kurvorna fint. Härligt! Det var också glädjande att det gick så bra att köra med passagerare, det var jag annars lite nervös inför, men det kändes som den mest naturliga sak i hela världen.
Motorvägskörning
17 maj 2013 På vägen hem från Uppsala körde vi över Gävle, så jag fick tillfälle att testa lite 120-väg och köra i 120 km/h en längre stund. Fin väg men närmast outhärdligt tråkigt. Jag orkade inte vara särskilt aktiv i min körning. Varje gång jag kom ikapp en lastbil, som jag borde köra om med en gång, stannade jag bakom en stund och liksom ”vilade” innan jag körde om. Jag antar att man inte ska göra så på uppkörningen, men jag får se till att vara mer taggad då.
Instruktionsboken – ska man läsa den?
22 maj 2013 Jag borde ha läst den innan jag ens satte mig på min Triumph Tiger 900: ”Varje förare av motorcykeln måste läsa igenom hela handboken noga före körning.” Men bättre sent än aldrig har jag börjat läsa instruktionsboken för min motorcykel. Det står inte uttryckligen att den gäller för Tiger, däremot för Trophy, Daytona, Daytona Super 3, Trident, Sprint och Speed Triple. Men även om ämnet är specifikt på så sätt att det handlar om framförandet och underhållandet av Triumph-motorcyklar, är informationen allmänt hållen och borde gälla alla Triumph-modeller, t.ex. att man inte ska växla ned ”vid en sådan hastighet att motorvarvet på den lägre växeln blir extremt högt” då det kan skada motorn. Löjligt kan tyckas, för den som vet och kan sedan länge, men nytt och nyttigt för mig som aldrig haft motorcykel tidigare och fortfarande övningskör. Jag läser med intresse och spänning.
Risk-2
24 maj 2013 I dag har jag genomfört Risk-2:an. Nu är det bara teoriprovet kvar, och att nöta en del krypkörning och inbromsningar, sedan kan jag beställa tid för uppkörning. Körkortet för motorcykel rycker närmare, ett steg i taget. Härligt! Risk-2:an var 4,5 timmar intensiv motorcykelkörning utan rast, inramat med lite teori i början och slutet. Vi lånade motorcyklar och pratade först lite om vad man ska tänka på när man kör en helt ny motorcykel. Sedan fick vi pröva motstyrning, kurvtagning från höger och vänster med och utan mittlinje, kurvtagning med passagerare, kurvtagning med passagerare som lutar sig åt fel håll, effektiv inbromsning i 50 och 70 med fram- och bakbroms, endast bakbroms och endast frambroms, m.m. Det var kul och mycket intressant. Det jag tar med mig särskilt är att ha rätt fart in i en kurva, titta dit jag ska, lägga ned motorcykeln ordentligt och att gasa ut ur kurvan. Jag körde ganska bra i vänsterkurvan men inte alls lika bra när den gick åt höger. Men jag hörde att det brukar vara så för de flesta, man är bättre på att svänga åt det ena än åt andra hållet. Det där med avståndet tar jag också med mig. Det är helt avgörande att hålla avståndet – 1001, 1002, 1003 – det är ju så lätt att kolla. En billängd kan vara skillnaden mellan att hinna stanna när bilen framför tvärnitar, eller att själv tvärstanna i baken på den.
Krypkörning
1 juni 2013 Jag var och nötte krypkörning i dag på parkeringen vid bilprovningen. Vi märkte ut ‘Lågfartsbana 1’ med några halvfyllda vattenflaskor (går lika bra som koner). Krypkörning har jag inte tränat på sedan körskolan 2005. Det var drygt och tungt i början. Ett tag funderade jag på om jag inte köpt fel motorcykel i alla fall. Den moderna BMW 650 med insprutningsmotor och ABS-bromsar jag gjorde Risk-2:an med, var lätt och smidig och kändes som en trimmad moped i jämförelse med min Triumph Tiger 900 från -95.
Jag slet som ett djur, välte flaskor hit och dit och satte ned foten hela tiden. Jag dröp av svett, svängde alldeles för brett och kopplingshanden värkte och kändes orkeslös. Men f-n den som ger sig! Efter ett par timmar tog jag mig runt banan utan att nudda en enda flaska! Inte bara en (1) gång utan tre (3) gånger – i rad. Det har jag nog aldrig klarat av tidigare.
Först kunde jag inte, och det kändes verkligen omöjligt (nästan) att jag någonsin skulle kunna, men jag fortsatte att försöka, och till slut lärde jag mig. Inte av en slump, utan för att jag steg för steg jobbade mig fram till det. Wow, what a feeling!
Mer krypkörning
7 juni 2013 Jag har varit och tränat krypkörning ett par timmar i dag igen. Den här gången ‘Lågfartsprov 1’ från andra hållet. Det gick inte lika bra som förra gången. Det var tungt och slitigt men jag hittade inte den där sköna känslan av samhörighet med motorcykeln. Jag fick dessutom motorstopp och klotade. Motorcykeln klarade sig nog bra men min lust att fortsätta fick sig en törn. Men till slut klarade jag banan! En (1) gång. Good enough. Man ska sluta när man har en skön känsla av att lyckas i kroppen.
Det jag tar med mig från kvällens krypkörning är att sitta rak i ryggen men avslappnad, nära (nästan på) bensintanken (närmare än jag brukar), knäna tätt mot tanken, våga titta dit jag ska, flytta mig mycket mer på sadeln för att motverka lutningen i kurvorna (som en burkslav), särskilt inför den där sista kurvan före strecket innan man ska tillbaka igen, och gasa liiite extra i den kurvan också så jag kommer igenom den utan att stanna eller sätta ned foten.
Kurvtagning och träna på krypkörning
8 juni 2013 Vi körde den fina vägen till Buffilsannas för lunch och fika i dag. Att parkera med motorcykel där är en utmaning. Hela parkeringen är en brant backe. Om man klarar av att parkera motorcykeln utan att klota kvarstår risken att den välter för att man ställer den med stödet åt fel håll.
Efter lunch och fika körde vi till parkeringen vid Bilprovningen för mer krypkörning. Jag fick motorstopp och klotade IGEN! Annars gick det ganska bra. Jag tränade från båda hållen och efter en kvart klarade jag banan första gången. Jag tränade lite extra på hur jag förhåller mig till linjen man ska vända vid. Jag svänger ofta för snävt vid vändningen och har 30-40 cm till godo till linjen. Det är onödigt, jag måste försöka lära mig var jag kan ha den där linjen i synfältet när jag svänger för att utnyttja utrymmet maximalt.
När jag slappnar av och inte tänker för mycket, fungerar det.
Och ännu mer krypkörning
17 juni 2013 Tränade krypkörning i knappt en timma i dag. Det gick okej. Jag klotade inte och inom några minuter klarade jag banan första gången. Sedan var det ömsom vin, ömsom vatten – en del vändor var riktigt snygga, andra missade jag grovt och körde ur vid första konan. Men jag lär mig alltid något. Jag nöter sakta men säkert in det i kroppen. Det blev ännu tydligare i dag hur viktigt det är att jag sitter på rätt sätt (nära motorn, rak i ryggen och knäna djupt i tanken) och tittar dit jag ska. Så fort jag tappar det kör jag ur. Och jag måste titta dit jag ska innan jag börjar svängen, inte svänga först och titta sedan. Det kan vara lite svårt att tro, men det är verkligen så när man kör motorcykel, sakta eller fort, att man kommer helt enkelt dit man tittar.
Det var inte alltid så snyggt, men jag klarade av banan så många gånger att jag nådde fram till en känsla av att nu klarar jag att krypköra Lågfartsbana 1, frågan är bara hur snyggt jag vill göra det. Annars kändes det ganska trögt, en sådan där gång då man stretar på och inte tycker att man kommer någon vart, men nästa gång visar det sig att man lärde sig mycket i alla fall.
8h krypkörning
23 juni 2013 Mer träning på ‘Lågfartsbana 1’ i dag. Jag klarade banan nästan på första försöket. Jag tränade intensivt utan stopp eller rast i en timma tills jag höll på att trilla av motorcykeln och nästan skakade av trötthet. En rejäl genomkörare. Och det gick bra! Bäst hittills. Jag klarade säkert 1/3 av vändorna och börjar få kläm på det. Jag kör mer och mer avslappnat och lär mig något för varje gång. Kroppen är öppen och liksom suger i sig hur den ska samspela med motorcykeln för att det ska fungera: sittställning, tyngdpunkt, styrutslag, slappna av, andas och titta dit jag ska.
Nu har jag tränat krypkörning i ca. 8h den här sommaren. Det känns som väl investerad tid. Och det ger mycket mer än att jag bara klarar av ‘Lågfartsbana 1’ med min Triumph Tiger 900 – jag får en annan känsla för samspelet mellan mig och motorcykeln som påverkar hur jag kör annars också. Det finns en viktig och värdefull poäng med att lära sig krypkörning som sträcker sig långt bortom att klara av en lågfartsbana på uppkörningen.
Filbyten och stadskörning
30 juni 2013 Hemma igen efter Stockholm ToR fredag-lördag. Det märktes att jag varit borta från Stockholmstrafiken ett tag. Jag blev stressad och fick huvudvärk av den flod av intryck som trafikmiljön i Stockholm består av: gator, filer, skyltar, lysen, rondeller, övergångsställen, korsningar, bilar, lastbilar, bussar, cyklister, gående och andra motorcyklister. Herregud! Har man inte redan diagnos lär man få det. Hur står folk ut? Jag tar med mig insikten att det är två vitt skilda körsätt: landsväg och stadstrafik.
En annan sak jag tar med mig är att jag slarvar med ordningen titta-blinka-svänga när jag ska byta fil. Jag brukar ha koll bakåt via backspeglarna men ger tecken innan jag kollat döda vinkeln. Det är som att jag ger tecken för att markera min intention att byta fil, och kollar döda vinkeln precis innan jag ska byta fil. Det är fel ordning. Jag måste kolla speglarna först, döda vinkeln sedan, ge tecken och till sist byta fil. Det tränade jag på. Och det var svårare än jag trodde.
Men! I ‘MC-boken’, 10:e utgåvan tryckt 2012, står det följande om ”körfältsbyte m m.” i stycket om stadstrafik:
Först backspegeln, sen tecken när närmaste bil är i jämnhöjd med dig – och noggrann observation på hur medtrafikanterna reagerar… Och så en snabb titt över axeln och sidoförflyttning. (sid 144)
Jag tycker ovanstående text beskriver körfältsbyte på samma sätt som jag brukar göra, intuitivt: kolla att det är fritt framåt, kolla att det är fritt bakåt via speglarna, ge tecken, kolla döda vinkeln (över axeln) och sist själva förflyttningen.
Godkänt teoriprov
9 juli 2013 I dag har jag gjort teoriprovet för MC, Kunskapsprov A. Med godkänt resultat! Jag lyckades få ihop 53p (52 krävs för godkänt), så marginalen var i minsta laget. Det var 22 minuter kvar när jag hade svarat på alla 70 frågor, så jag gick tillbaka och reviderade några svar. Och minst 2 av frågorna jag reviderade var inte med sedan bland fel svar. Hade jag inte reviderat hade jag bara fått 51p och missat precis.
Men nu kan jag beställa tid för uppkörning, eller ‘Boka prov för ny behörighet’ som knappen heter på Trafikverket. Öööhh… nej, jag vill inte boka prov för någon ny behörighet, jag har just klarat av teoriprovet för den behörighet jag övningskör för, och nu vill jag ‘Boka tid för uppkörning’. Varför kan det inte heta som alla säger: ‘uppkörning’? Gränssnittet i Trafikverkets webbtjänst för att boka kunskaps- och förarprov kan förbättras.
Uppkörning
16 mars 2014 Jag försökte en uppkörning i början av augusti förra sommaren, dagen efter vi hade flyttat 65 mil från Dalarna ned till Skåne. Dålig dag såklart, men vi chansade.
Det gick inte så bra. Jag hade suttit på toa hela natten med en stressreaktion av flytten och var verkligen skitdålig i ordets rätta bemärkelse. Att jag ens stod upp på morgonen var ett mirakel. Jag visste knappt vad jag hette, men uppkörningen skulle jag göra i alla fall. Krypkörningen klarade jag på håret, inbromsningarna gick faktiskt galant och undanmanövern sådär. Jag fick en andra chans att göra undanmanövern, innan vi skulle ge oss ut i trafiken, men jag glömde helt att kolla hastigheten och körde alldeles för fort in i den – minst 60 km/h – och klarade själva undanmanövern! men i slalombanan for konerna till höger och vänster.
Slut. ”Vi avbryter här.”
Faaan! Igen. Det är tredje uppkörningen jag inte ens kommer ut ur manöverbanan. Tredje gången jag är den som får åka hem igen med den där västen ”Övningskör” fortfarande på mig, som en slags dumstrut. De två första missade uppkörningarna var förvisso 2005. De är preskiberade, säger min handledare. Men när man missar en tredje på samma sätt – även om det inte var av samma orsak, för den här gången var jag bara så jävla sjuk, kommer de två första missade uppkörningarna till liv igen med full kraft. Det känns som man aldrig kommer att klara av uppkörningen.
Varför lägger man inte manöverbanan-delen av uppkörningen i en Risk-3:a i stället!? På samma sätt som Risk-2:an. Visst, det krävs mer manöverskicklighet att köra MC än att köra bil, men uppkörningen för MC är ju löjligt svårare än för bil.
Jag blev grymt ledsen och nedslagen av att missa uppkörningen. Jag hade tränat så mycket och länge och var verkligen laddad. Jag tappade helt sugen och hade det inte varit för min handledare som ett par månader senare mer eller mindre tvingade ut mig igen, vet jag inte om jag hade fortsatt.
I år satsar jag på några dubellektioner hos en körskola som övar manöverbanan på samma ställe där uppkörningen är sedan. Det gör tydligen stor skillnad. Och om deras MC är klart lättare än min kör jag upp på en av deras.
Men jag tycker fortfarande idén med en Risk-3:a är bra. Man borde lyfta ur hela manöverbanan-delen från uppkörningen och lägga den som en Risk-3:a i stället. Och göra uppkörningen för MC på samma sätt som för bil, direkt ut i trafiken.
Dubbellektion
4 april 2014 Dubbellektion på Mårtenssons i veckan. Det kändes bra. Jag behöver ge akt på placeringen i gatan vid stadstrafik, och jag behöver finslipa gunget i undanmanövern och tempot i krypkörningen, annars såg det okej ut. Tiden gick snabbt och jag hade en föreställning om att vi skulle köra direkt ut till manöverbanan och nöta nöta nöta, inte snurra runt så mycket i stadstrafiken, men det kändes som väl investerade pengar. Jag får de där viktiga detaljerna och justeringarna inför uppkörningen som bara trafikinstruktörer vet om och ser. Det var kul att köra på en annan motorcykel också. En lättmanövrerad BMW med Injection och ABS. Wow! bara jag tittar på gasen far jag iväg, och jag behöver bara nudda bromsen så nitar jag. Det blir uppkörning på körskolans MC.
Körprov och Risk-3
7 maj 2014 Det här är intressant:
SMC har inte fått någon statistik som visar i vilket moment eleverna kuggas i körprov. En vanlig synpunkt är att det sker redan i det inledande manöverprovet. Trots att både direktivet och föreskriften säger att beslut om godkänt körprov ska tas efter en samlad bedömning där även körning i trafik ingår verkar många prov avslutas redan i manövergården. (Källa: SMC)
Jag har blivit kuggad tre gånger på uppkörningen i manövergården. Tre gånger har jag mötts av: ”Vi avbryter här” efter en misslyckad krypkörning eller en kladdig undanmanöver i högfartsdelen. Tre gånger har jag fått åka hem tidigare än de andra, utan att ens komma ut i trafiken och med ”ÖVNINGSKÖR” fortfarande på ryggen. Men jag kanske skulle ha stannat kvar och insisterat på att få genomföra hela uppkörningen i alla fall. Om inte för något annat än att jag faktiskt har betalat för hela uppkörningen. Det är inte gratis att beställa uppkörning och hyra en MC. Och det finns en mycket viktig pedagogisk poäng med att få göra hela provet i alla fall: dels får jag värdefulla synpunkter från ett proffs, dels blir nästa prov inte så laddat. Efter tre flunkade uppkörningar där jag inte ens kommit ut ur manövergården, blir det onödigt nervöst och laddat inför den fjärde uppkörningen.
Det är väldigt märkligt egentligen att det är såhär: man har ett prov som ska omfatta både manöver- och trafikduglighet, men om man inte anses vara nog duglig att manövrera MC:n blir man underkänd redan i manövergården och får inte göra klart hela provet. Det är som att gå omkring i en tenta-sal på universitetet och visa ut folk för att man tycker att de ändå inte kommer att hinna skriva klart: ”Det där är ju så dåligt så det kommer aldrig att bli bra – ut med dig!” Det skulle bli nattsvarta rubriker över hela världen om en tenta-vakt gjorde så, men på uppkörningar för MC är det vardag.
Kravet på att kunna manövrera en MC är bra, och jag kan leva med att man fortsätter utvärdera den kunskapen på samma sätt som i dag, men hela den delen av uppkörningen borde lyftas ut och läggas i en Risk-3:a i stället. En Risk-3 skulle också kunna innehålla mer kurvtagning.
Behörighet uppnådd: A
24 maj 2014 Efter 30 timmar på körskola i Stockholm 2005, två flunkade uppkörningar samma höst, sju års uppehåll, över 1000 mil övningskörning privat i Dalarna, Stockholm och Skåne, timmar av krypkörning mellan PET-flaskor på Bilprovningens parkering i Falun, en tredje flunkad uppkörning i augusti förra sommaren på Bulltofta och efter ett antal timmar hos Mårtenssons i Malmö nu under våren, så har jag äntligen äntligen äntligen klarat uppkörningen!
Jag har uppnått behörighet A och därmed har jag mitt livs första körkort.
Det är en magisk, ofattbar känsla: jag kan gå in i vilken MC-affär som helst, köpa vilken motorcykel som helst + lämplig utrustning, tanka fullt och köra vart jag vill. Själv. Det är bara bensinen och fantasin som sätter gränserna. Det kommer ta ett tag innan det sjunker in helt.
Wow. Tack. Mums.
På egen hand – jungfruturen
24 maj 2014 Det var nog lika skrämmande som spännande att köra själv för första gången i går efter uppkörningen. Vi åkte till Helsingborg, men den här gången åkte jag själv och tog en annan väg. Jag körde vilse såklart 🙂 hamnade helt fel och kom fram en timma senare än min f.d. handledare. Det kändes konstigt att inte ha henne där bakom mig, som en buffert mot alla andra trafikanter, och inte ha västen på mig heller, som en ursäkt för eventuella misstag och en bedjan om att ha överseende. Nu var jag helt plötsligt ensam, bara ytterligare en motorcyklist, utan ursäkter och med samma förväntningar och krav som alla andra trafikanter. Skrämmande och spännande!
Nu i kväll tog jag mitt livs första tur helt själv. Den här gången kändes det bara bra, kul och spännande. Jag körde in till Lund och rekade vägen till jobbet, så jag vet hur jag ska köra i veckan sedan. Den vackra vägen utmed havet dit, motorvägen hem. Vilken frihet! Vad kul! Jag hade kunnat fortsätta köra hela natten. Vart? Ingen aning, bara vidare någonstans – jag älskar känslan av att vara på väg.
Körkort
28 maj 2014 Ett helt liv har präglat mig: att köra, det gör andra. Jag kan åka med som passagerare, annars är jag hänvisad till att gå, cykla eller åka kommunalt. Det är inget fel med det, men det är kul att kunna köra själv också. Och det börjar sakta sippra in, att jag klarade faktiskt uppkörningen i fredags, och jag får köra allt på två hjul. Den insikten förstärktes i dag när jag hämtade ut körkortet. Det är ju bara så koolt att ha enbart A-behörighet! Nu önskar jag bara att jag blir stoppad i en rutinkontroll så jag får visa det också.