Jag började övningsköra motorcykel i juli 2012, klarade uppkörningen och tog hojkortet två år senare och har till dags dato (februari 2021) kört nästan 15 000 mil på mina Triumph Tiger 900 och 800. Några tusen mil är pendling fram och tillbaka till jobbet de första åren, men resten är längre turer och roadtrips. Jag har fortfarande inte kommit utomlands mer än en gång, jag blir kvar på våra vackra vägar i Sverige. Hojsäsongen börjar när det är mer än 10 grader varmt och is- och grusfritt, sedan kör jag i de flesta väder och under de flesta tider på dygnet (mest dagtid) tills det börjar bli ungefär lika kallt igen. Jag väljer bort motorvägen och undviker helst innerstan, utan kör hellre de mindre vägarna i 70, 80 eller 90 km/h.
En lägre hastighet gör att jag har tid att se, höra och känna mer utmed vägen. Den vinsten är större än att hinna fler mil. Och hur mycket längre kommer jag egentligen genom att köra fortare? Om jag kör 105 km/h i 6 h kommer jag 63 mil. Kör jag 85 km/h kommer jag 51 mil. 12 mil kan tyckas långt men det tar knappt 1,5 h att köra – i 85 km/h. Med rast, lunch och tankning blir det en hel dag på hojen, och då är 6 h eller 7 h och 24 m effektiv körtid ingen större skillnad. Men det är stor skillnad på att köra i genomsnitt 105 km/h eller i genomsnitt 85 km/h. Förutom att bensinen räcker längre (ca. 10 mil) håller jag längre som förare och människa och kommer fram piggare och fräschare med den lägre hastigheten.
Men den kanske största vinsten med lägre hastighet är att den ger mig större marginaler att hantera en plötsligt uppkommen situation där jag behöver väja för att undvika ett hinder på vägen, diesel-spill, vägskada, ett stillastående fordon, en annan trafikant – eller vilt.
Vilt vill man helst inte se när man kör, särskilt inte motorcykel. Jag har sett älg två gånger, en gång högt upp på ett kalhygge i Norge och en gång på en åker vid E22:an norr om Valdemarsvik. Det var en mäktig syn: en stor älgtjur som galopperade bort över åkern sådär som bara en älg kan göra. Jag har varit nära ett köra över ekorre ett par gånger. På avfarten till Lund flög en skata in mellan hjulen men klarade sig. Jag har bromsat in och väjt för räv och katt ett par gånger, och för grävlingar när jag körde genom Gävle en natt. Jag har stannat för rådjur några gånger (bl.a. för en mamma och världens sötaste kid som såg ut som Bambi) och för renar när jag var på väg mot Flatruet.
Jag har klarat mig bra hittills, kanske mest för att jag kör ganska långsamt. Men jag har råkat ut för en olycka och kört på ett vilt. Jag körde på en 100-väg, kanske några km/h fortare, för det var sent och jag ville komma fram. Det var kvällning och plötsligt kom en stor fågel (kanske en uggla) majestätiskt flygande på låg höjd mellan träden på andra sidan vägen, ut över vägbanan, hann precis väja för en bil i motsatt riktning, ändrade kurs och kom plötsligt farande rakt mot mig. Det gick på någon sekund, jag hann inte tänka annat än att jag skulle försöka ducka men fick fågeln rakt på visiret innan den slungades ut någonstans till höger om mig.
Jag vet inte vad som hände med fågeln men kan inte tänka mig att den överlevde. Jag blev så chockad att jag bara körde vidare och stannade först en halvmil senare. Chockad över att det överhuvudtaget hände: jag körde på ett vilt. Chockad över hur snabbt det hände: det tog bara någon sekund och utöver den rent reflexmässiga rörelsen framåt för att ducka hann jag inte tänka eller göra något alls. Chockad över den brutala påminnelsen om att jag har ingen kaross när jag kör motorcykel: vad jag än kör på, tar jag stöten med kroppen.
Olyckor sker och det var tur att inget mer allvarligt hände, hjälmen var hel och rörelsen framåt för att ducka gjorde nog att jag undvek en whiplashskada, men när chocken hade lagt sig kände jag en bedövande skam och sorg. Skuld för att jag hade tappat närvaron och glädjen som jag brukar köra med och i stället drivit över i bråttom-energin där jag ökar farten och börjar ta större risker för att köra ikapp ett glapp mellan där jag är och där jag tänker att jag redan borde vara. Sorg för att fågeln fick sätta livet till för att jag… hade bråttom.
Man kan iofs hävda att om jag hade kört ännu fortare hade jag varit förbi när fågeln kom flygande över vägen. Ja, men fortare innebär också alltid ännu mindre marginaler att väja och/eller stanna för hinder. Och det är ett lika ofrånkomligt faktum att om jag hade kört i närvaro och 95 km/h hade jag precis missat fågeln.
Jag tackar den vackra fågeln för påminnelsen om att alltid köra motorcykel med närvaro och aldrig ha bråttom. Jag kör vidare lite klokare och mer ödmjuk inför farten och livet och det faktum att hjälm, handskar och mc-ställ ibland inte är mycket till skydd.
Kör försiktigt, särskilt på motorcykel <3