Det var en upplevelse utöver det vanliga att köra 60 mil från trakterna kring Enköping ned till Landskrona i dag. Prognoserna sade kallt och soligt för bara ett par dagar sedan. Men lågtrycksryggen som skulle svepa snabbt över landet bestämde sig för att stanna upp, fördjupa sig och ställa till med höststorm. Klass 1-varning för Stockholm och söderut efter ostkusten. Okej, då blir det vägen över Örebro i stället för rakt söderut mot Katrineholm och Norrköping. Jag kom i väg vid 9-tiden. Värst var vinden öster om Enköping. Där vågade jag inte köra mer än 70 bitvis, annars hade jag nog blåst omkull. Det blev sakta bättre ju längre västerut jag kom, med betoning på sakta. Tack gode Gud för hamburgerrestaurangernas varmluftstorkare på toaletterna, kalla händer blir snabbt varma och blöta handskar torkar på några minuter. Jag fortsatte min vingliga färd väster-söderut. Efter Jönköping fick jag vinden i ryggen och kunde hålla normal fart. När jag klev av efter Flåssmyr för att tanka brydde jag mig inte längre om att försöka dölja att jag frös så jag skakade. Jag stolpade in på macken följsam som Terminator och beställde enstavigt något varmt att dricka: ”Varm. Choklad. Nu. Tack.” Resten av vägen hem gick bra och ganska fort. Det kändes skönt att komma in i värmen efter 60 mil i kallt och stormigt grå-rusk. Men det var kul i alla fall. Jag är barnsligt förtjust i att köra motorcykel. Fast jag ska vara bättre klädd nästa gång.
Lufttryck
Jag tycker fortfarande bäst om de där gamla mobila enheterna man använde förr när man kollade lufttrycket i däcken. De var intuitiva och enkla att använda och munstycket passade mycket bättre för motorcykel (i alla fall min). På vägen upp till Stockholm i förrgår stannade jag på en mack som har en fast slang som man kan dra ut och en display där man anger önskat lufttryck. Bra, om man parkerar tillräckligt nära, men munstycket passade mina ventiler så dåligt att jag var tvungen att krångla in hela handtaget mellan ekrarna för att få bra passning, och då hann det önskade lufttrycket ställas tillbaka till 2,0. Men väl på plats, och när jag fattade att när maskinen tjuter är lufttrycket rätt och jag kan ta bort handtaget, då fungerade det bra (förutom att jag var tvungen att krångla in hela handtaget mellan ekrarna för rätt vinkel, då).
Värre var det samma morgon på en annan mack där man lånar handtaget över disk och sedan monterar den på en styv slang bredvid tvätthallen. Det fungerar säkert bra på bilar, men för motorcykel sög det. Eller så är det bara mina däck och ventiler som inte är rätt utformade. Den lilla klämman slöt inte tätt kring ventilen och det var svårt att se hur mycket luft jag egentligen hade i däcken.
Eller lite. När jag körde därifrån kändes det som jag hade bly i sadeln och klister på däcken. Det var tungt att styra och motorcykeln kändes ostadig. Jag körde tillbaka, lånade munstycket till luftslangen igen och upptäckte att det var för lite luft i både fram och bak. Men den här gången gick det bättre att fylla på luft. Sedan kändes motorcykeln lätt och spänstig igen och var smidig att styra.
Att några tiondelars kilo luft hit eller dit kan spela så stor roll. Jag har ju läst om det, att fel lufttryck kan orsaka allt från dålig väghållning och onödigt slitage till ond, bråd död – typ – men jag har aldrig upplevt det på riktigt. Mycket bra och lärorikt. Jag kan glömma ord i huvudet men sällan sådant jag känt i kroppen. Skillnaden mellan dåligt och korrekt lufttryck borde alla som kör motorcykel få känna på. Något för Risk-2:an kanske?