Ales stenar

Grått och regnigt i dag, något av en innesittardag. Men i går var det fint. Jag tog Honda:n och körde sydost ned mot Ystad och fortsatte ut mot Sandhammaren, men den här gången svängde jag av i Kåseberga och besökte Ales stenar i stället för att köra förbi som jag har gjort tidigare. Jag parkerade strax efter avfarten och gick en dryg kilometer upp till skeppssättningen som är nästan 70 meter lång och 19 meter bred. Den är imponerande stor! Platsen känns laddad med en särskild energi. Stenarna väger runt 5 ton vardera läste jag på en skylt. Jag lade handen på en av dem och funderade över hur man fraktade dit och ställde upp dem för drygt tusen år sedan? Jag gick bort till kanten av Kåsehuvud och satt en stund och njöt av den vackra utsikten över havet. Ales stenar är ett fornminne väl värt ett besök. Fina vägar att köra dit på finns det också. Honda:n gick bra och kändes kul att köra.

Motionera Honda

Det måste ha varit minus i natt, för radiatorerna i lägenheten gick varma, och i morse var det som ett tunt lager snö på taket på huset mittemot. Men senare på dagen var det nästan 10 grader varmt i solen. Och vägarna såg torra och fina ut.

Ole, dole, doff… Ska man ta en tur med den blåa eller gula? Gästhojen fick ju en anmärkning vid servicen att kedjan kändes kärv och fick oljas upp ordentligt innan den löpte som den skulle. Jag tar väl ut och motionerar den gyllene Hondan några mil, så den inte kärvar ihop helt och hållet, tänker jag.

108:an bort mot Söderåsen är alltid fin en vacker dag som denna. Jag mötte några andra hojar som var ute. Landskapet – det öppna, böljande och bördiga Skåne – är vackert bortom ord. Hondan gick bra i den kalla luften. Halvvägs tog jag av västerut och började köra hemåt på 109:an och 110:an. I den mer höglänta terrängen låg det (kvar) ganska mycket snö på tak och åkrar. På motorvägen sträckte vi lite på benen. En skön tur med en fin hoj som gav mersmak.

Nu under kvällen har jag rengjort och rekonditionerat en av sidoväskorna med plastpolish med färg. Jag vet inte hur länge det håller, och jag kommer inte att ha väskorna monterade under vanlig tvätt med avfettning och bilschampo, men det blir snyggt. Jag planerar att göra detsamma med de svarta plastdetaljerna på själva motorcykeln också, men då använder jag en annan plastpolish utan färgpigment. Den med pigment får jag inte att fungera så bra på släta ytor.

The Golden Bike

”Den där Hondan i guld och svart?” frågade han i verksta’n när jag kom för att hämta ut min gästmotorcykel, en Honda Transalp 700. Guld? Jag har alltid tänkt den som gul men när han sade det… Ja, visst är den guldfärgad. Guld och svart. Kedjan kärvar lite och bromsskivorna fram är ojämnt slitna (troligtvis pga icke-original-bromsbelägg som tydligen är hårdare och sliter mer på bromsskivorna ist), men annars är det en fin och skön hoj som efter drygt 9300 mil är servad för både 9000 och 9600 mil: byte av olja, packningar, bromsvätska, luftfilter, tändstift, kylarvätska; ventiljustering, renovering av gaffelben, etc., etc. Och bränsletillsats med rekommendationen att ”tanka gärna fullt en gång 98 oktan”. Sagt och gjort. Man känner sig lite oövervinnerlig sedan när man kör en nyservad hoj en vacker vårdag som denna, som om man skulle kunna göra vad som helst eller bara fortsätta köra hur långt som helst, åtminstone i drygt 1200 mil, då det är dags för nästa service 🙂