Jag var på trumbyggar-kurs i helgen och när jag skulle köra därifrån ville Tiger inte starta. Han var tvärdöd. Det hände ingenting när jag försökte starta. Tändningsnyckeln i rätt läge – check. Kopplingen i – check. Friläget i – check. Stödet uppfällt – check. Dödarknappen i rätt läge – check. Och så startar vi… Näe, inte. Vafan?! Inte ens det där lilla surrande och tickande ljudet, som brukar låta ibland bara jag vrider om tändningsnyckeln, lät. Hojen var helt tyst och död. Jag fick stanna kvar ytterligare en natt på kursgården. Nästa morgon hade jag intentionen att ringa verkstaden och beställa bogsering och sådant, men jag ville testa att starta en sista gång. Och den här gången lät det lite om den – It’s alive! På andra försöket gick den nääästan i gång. Tredje gången startade den. Jag lät den gå på tomgång ett tag innan jag stängde av den och startade igen. Jodå, nu går han som vanligt igen. Jag tackade för mig och körde hem. För säkerhets skull ber jag verkstaden att göra en koll av batteriet och de sladdar och kopplingar de tror skulle kunna ha något med det mystiska stoppet att göra. Jag får en lånehoj under dagen, en Triumph Street Triple RS.
Triumph Street Triple känns liten och kompakt och mycket kompetent. Sittställningen är annorlunda mot vad jag är van vid, fötterna sitter högre upp och får mig att liksom tippa framåt. Det finns en tydlig display som visar hastigheten och varvtal och allt annat, men jag ser den bara två gången under hela dagen, annars ser jag bara vägen framför mig. Sittställningen är inte obekväm, men jag tror inte jag kör Malmö-Stockholm på en Street Triple, såvida det inte går väldigt fort. Och den här hojen är ju designad och byggd för det 🙂 Jag är verkligen ingen sporthojsförare, Tiger 800 passar mitt temperament och körsätt perfekt, men på en Street Triple är det som att något klickar till i mig och jag kan höra hojen tala till mig: ”Kör! Fort!” Wow, jag visste inte att designen och konstruktionen av en maskin kunde påverka mig så starkt. Men den här renodlar motorcykelkörningen på något sätt: allt försvinner utom bromsen i högerhanden, kopplingen i vänster, växlarna vid vänsterfoten, motorljudet i öronen, glädjen i hjärtat och vägen framför mig – that’s it <3
