Säsongen 2017

Tredje året med Tiger 800. Det här året blir det många mil och jag hinner med 5 000- (juni), 6 000- (augusti) och 7 000-milservicen (november). Det är fantastiskt kul att köra hoj, men det blir lite dyrt med tre service och bensin för 3 000 mil – jag får försöka hålla mig till max två service och 2 000 mil nästa år.

Att köra 1 500 mil på två år och sedan byta till en ny hoj är inte riktigt min grej. Men så är Tiger 800 helt enkelt en perfekt hoj för mig. Jag kan inte tänka mig en bättre. Den är snygg, tillräckligt stor, men väger bara 190 kg torr, trots det är den bekväm och stabil och jag kör lika bra med den i runt 70 som i runt 140. Den har ett bra temperament, härlig motor och är kul att köra. Med bra allround-däck och körläget ’Off-Road’ klarar t.o.m. jag att köra lite grusväg.

Det var problem med tomgången i slutet av förra säsongen och verkstan behöll hojen över vintern och prövade allt och lite till innan någon kom på att nivåjustera spjällhusen, då fungerade tomgången normalt igen.

Ett annat problem som jag haft ända från början var att bakre bromsskivan skevade sig. Oerhört irriterande! Men eftersom jag inte bromsar särskilt mycket eller ofta med bakre bromsen, så har det inte märkts så mycket. Vi har bytt bakre bromsskiva tre gånger, sista gången till en Brembo-skiva (de tre första var Triumph-originalskivor). Jag var väl mer eller mindre inställd på att det skulle fortsätta typ så, men en nyanställd på verkstan uppmärksammade felet och drog igång ett godwill-ärende, eftersom garantin hade löpt ut. Och efter lite om och men fick jag ett helt nytt bakhjul – och en ny bakbromsskiva. Och sedan dess skevar inte bromsen. Känslan är att hela hojen går lite lättare efter hjulbytet, så jag undrar hur den där bromsen egentligen satt monterad de första 7 000 milen. Trist och lite läskigt att det ska vara så med en helt ny hoj. Och jag undrar hur det hela hade utvecklat sig om den nyanställda kundansvarige (tror jag han kallas) inte hade uppmärksammat felet och hjälpt mig.

Roadtrip på sommaren som vanligt. Den här gången kommer jag över till Norge som jag har hört mycket om, dock inte Trollstigen, den sparar jag till en annan gång. Jag hade tur med vädret, det regnade bara en gång men då satt jag ändå inomhus och väntade på en färja. Norge var bedövande vackert och jag kan varmt rekommendera att köra över fjällen till vårt grannland i väster.

Norge 2017

El-fel?

Jag var på trumbyggar-kurs i helgen och när jag skulle köra därifrån ville Tiger inte starta. Han var tvärdöd. Det hände ingenting när jag försökte starta. Tändningsnyckeln i rätt läge – check. Kopplingen i – check. Friläget i – check. Stödet uppfällt – check. Dödarknappen i rätt läge – check. Och så startar vi… Näe, inte. Vafan?! Inte ens det där lilla surrande och tickande ljudet, som brukar låta ibland bara jag vrider om tändningsnyckeln, lät. Hojen var helt tyst och död. Jag fick stanna kvar ytterligare en natt på kursgården. Nästa morgon hade jag intentionen att ringa verkstaden och beställa bogsering och sådant, men jag ville testa att starta en sista gång. Och den här gången lät det lite om den – It’s alive! På andra försöket gick den nääästan i gång. Tredje gången startade den. Jag lät den gå på tomgång ett tag innan jag stängde av den och startade igen. Jodå, nu går han som vanligt igen. Jag tackade för mig och körde hem. För säkerhets skull ber jag verkstaden att göra en koll av batteriet och de sladdar och kopplingar de tror skulle kunna ha något med det mystiska stoppet att göra. Jag får en lånehoj under dagen, en Triumph Street Triple RS.

Triumph Street Triple RS
Triumph Street Triple RS

Triumph Street Triple känns liten och kompakt och mycket kompetent. Sittställningen är annorlunda mot vad jag är van vid, fötterna sitter högre upp och får mig att liksom tippa framåt. Det finns en tydlig display som visar hastigheten och varvtal och allt annat, men jag ser den bara två gången under hela dagen, annars ser jag bara vägen framför mig. Sittställningen är inte obekväm, men jag tror inte jag kör Malmö-Stockholm på en Street Triple, såvida det inte går väldigt fort. Och den här hojen är ju designad och byggd för det 🙂 Jag är verkligen ingen sporthojsförare, Tiger 800 passar mitt temperament och körsätt perfekt, men på en Street Triple är det som att något klickar till i mig och jag kan höra hojen tala till mig: ”Kör! Fort!” Wow, jag visste inte att designen och konstruktionen av en maskin kunde påverka mig så starkt. Men den här renodlar motorcykelkörningen på något sätt: allt försvinner utom bromsen i högerhanden, kopplingen i vänster, växlarna vid vänsterfoten, motorljudet i öronen, glädjen i hjärtat och vägen framför mig – that’s it <3

Däckbyte

Dags för däckbyte igen. Jag fortsätter med TKC 70, det är i mitt tycke väldigt bra allround-däck som fungerar mycket bra på asfalt (även om de såklart bullrar mer än vanliga asfaltsdäck eller andra, lite ”snällare” allround-däck), men framför allt har de bra grepp på grus. Jag får lånehoj den här gången, en Triumph Bonneville T100 – en riktig klassiker. Jag är inte mycket för att motorcyklar ska låta på ett särskilt sätt, och jag hade inte en (1) enda tanke på hur min Tiger 800 lät när jag bestämde mig för den, men Bonneville:n har ett väldigt skönt ljud! Den är härlig att köra och jag får en längtan efter öppen hjälm, goggles, mustasch-vax och grova skinnkläder 🙂

Triumph Bonneville T100

Säsongen 2016

Andra året med nya hojen. 3000-milaservice i juni och 4000-milaservice i september. Fick lånehoj över dagen under 4000-milaservicen: en Triumph Tiger Sport 1050. En mycket rolig bekantskap! Den har mer kubik och fler hästkrafter, men den största skillnaden var kanske att den har ett helt annat temperament än Tiger 800 och rör verkligen på sig när man gasar. Wow! Jag gasade som vanligt och låg helt plötsligt i dryga 140 på motorvägen. I samma ögonblick ser jag en MC-polis stå på en bro över motorvägen och säga något i en kommunikationsradio, kanhända till en kollega längre fram, så jag byter snabbt till högerfilen och parkerar bakom en långtradare i några kilometer innan jag svänger av. Det gick bra. Det var inte meningen, bara jag som var ovan 🙂

4000-milaservice

Triumph Tiger Sport 1050Dags för service igen: diagnos, kontroll, byte av olja och filter, ventiljustering, m.m. Den här gången får jag lånehoj: en Triumph Tiger Sport 1050. Storleksmässigt känns den lika stor som min Tiger 800, och jag sitter ungefär likadant på den, men motorn har en annan, mer sportigare karaktär. På väg från JE68 gasar jag på som vanligt för att komma upp i typ 50, tittar på mätaren och upptäcker att jag kör i drygt 70. Wow, vilket ax! På motorvägen tappar jag farten igen och upptäcker att jag ligger i drygt 150 km/h, samtidigt som jag ser en trafikpolis på en bro över vägen rapportera något till sin kollega längre bort. Oups! Jag styr in bakom en långtradare och ligger där i några mil. Inget händer. Ibland har man tur som en tokig 🙂 Triumph Tiger Sport 1050 är en mycket trevlig bekantskap, rolig och bekväm att köra med en motor som har mycket temperament och fart.