Att sitta på en sadel, hålla i ett styre och känna vinden i ansiktet.
Etikett: Årets sista
Säsongens sista tur, snarare än årets sista. Det är dags att börja åka kollektivt till jobbet några månader igen. Det är inte för kallt för att köra motorcykel, men det känns som snö i luften och vintern är i antågande. Dags för vintervilan, igen.
Jag körde upp till sommarnöjet i dag för att kolla en sak som behöver tillsyn lite då och då under vinterhalvåret. Det är drygt fyrtiotvå mil dit. Och sedan hem igen. Jag har nog aldrig kört så långt så sent på säsongen förut. Jag kom i väg strax efter sex i morse. När jag körde motorvägen österut visade termometern sex grader och man kunde se en första antydan till dagsljus. Motorcykeln gick bra och jag hade den bråkiga vinden i ryggen, vägarna var nästan torra och det klarnade upp till en vacker dag. Lite trafik. Kallt och vackert. På vägen hem stod solen precis ovanför trädtopparna och kastade långa skuggor som räckte över hela åkern. Några grader varmare. Snabbt mörkt igen. Hemma strax efter nio.
Jag körde upp till sommarnöjet i går för att kolla en vindkänslig sak och hur den hade klarat de senaste dagarnas blåst. Jag kom i väg vid sextiden på morgonen, då var det fortfarande helt mörkt och ca. 10 grader. Helljus på motorvägen, blända av vid möte, helljus igen. Allt ser annorlunda ut i skenet av motorcykelns strålkastare, som ett tyst drömlandskap. Efter någon timma började himlen skifta från svart till mörkt blågrå. Träden utanför ljuskäglan fick sakta konturer. Ett lätt regn föll och det blev kallare uppå småländska höglandet. Jag kände greppet släppa lite i en rondell. Efter Växjö var det torrt och soligt. Motorn gick bra i den kalla, syremättade luften och hade ett klipp, ett drag och en acceleration som den inte har under sommaren. Jag var ordentligt klädd men efter ett tiotal mil var jag genomkall i alla fall. Kylan letar sig in i minst glipa mellan handske och ärm, jacka och byxor, stövel och byxben. Då är det drygt 30 mil kvar. Och sedan samma väg tillbaka. Sammanlagt 85 mil på en dag. Kallt men mycket vackert. Det är speciellt att köra motorcykel på hösten. Jag kör på fina vägar genom ett fantastiskt landskap av höstfärgade blandskogar, klarblåa sjöar, blekgröna ängar, gamla gårdar i falurött, små kyrkor och svarta åkrar som doftar tungt av jord. Vilket vackert land av bördig jord, gamla berg, stora skogar och mycket vatten vi bor i. Ett land som så många före oss har kämpat, slitit och dött för. Som folk i generationer har brukat, levt av och förädlat. För att skapa och vidmakthålla landet Sverige – för svenskarna. Det borde vara självklart att vi fortsätter att ta hand om vårt land och behåller det för våra egna, för våra barn, och t.ex. har en regel som säger att man måste vara etnisk svensk för att äga jord i detta land. Men i stället säljer vi det till vem som än betalar högst pris. När slog girigheten klorna i oss och fick oss att tro att penningen är viktigare än allt annat? När blev vi så egoistiska att vi slutade att ge vidare vårt land till våra egna barn och i stället tyckte att det är viktigare att ha en budget i balans? Eller att vara politiskt korrekta. För vi släpper in vilka främlingar som helst i vårt land och låter alla sitta ned vid vårt bord utan koll på vilka de är, var de kommer ifrån, vart de är på väg någonstans, om deras skäl till att vara här är riktiga eller om de ens passar in och vill oss väl. Utan en tanke på att de före oss kanske inte ämnade det så. Och när vi ibland nekar någon att vara här, är vi så godtrogna att vi förlitar oss på att de självmant lämnar vårt land. Varför är vi (fortfarande) så rotlösa, dumsnälla, naiva och ryggradslöst självförnekande? Vad är det vi gör med Sverige, vårt hem?
Jag var och hälsade på en god vän i helgen och tog hojen istf tåget eftersom det skulle bli ovanligt varmt för årstiden. Det var grått, lite fuktigt och 12-13 grader på lördagen, men söndagen var torr, nästan vindstilla, några grader varmare och fantastiskt vacker. Det var skönt att komma ut och köra hoj, och det blev lite drygt 50 mil fram och tillbaka. Jag tycker om höstens färgprakt lika mycket som någon annan, men jag är också en av de få som tycker om november, och det var så vackert med all skog utmed vägen som stod iklädd sin stilla skrud med alla dess gråa, bruna och bleka nyanser. En fin avslutning på en fin säsong. Jag har service om ett par veckor, och jag ska köra och tvätta hojen före det, men det här var nog årets sista hojtur.
Jag hade tid för 12 000-milaservice i slutet av september 2021, men då blev någon av mekanikerna sjuk, så jag blev erbjuden en tid i slutet av oktober i stället, fast då kunde jag lika gärna vänta till november, för då fick jag 20% rabatt på servicekostnaden. Taget. Bra rabatt och jag kör inte (längre) särskilt mycket efter första veckan i oktober i vilket fall som helst.
Mätaren stod på dryga 12 600 mil när jag tvättade hojen inför servicen som var i mitten av november. Jag hade kunnat hyra en lånehoj över dagen, men det skulle inte ha funkat med mina arbetstider, så jag lämnade in hojen kvällen före och tog bussen fram och tillbaka i stället. Det funkar det också, särskilt på höstkanten när det inte är lika varmt att promenera en bit och åka buss i fullt mc-ställ.
Jag hade tur med vädret när jag körde till och från verksta’n, det var kallt men torrt. Jag fascinerades återigen av vilken skillnad det är att köra sent på hösten, eller tidigt på våren för den delen, mot att köra på sommaren när luften är varmare och inte innehåller lika mycket syre. Hojen går klart bättre och känns mycket piggare när luften är kallare och innehåller mer syre (har jag lärt mig).
Kostnaden för servicen blev 7 747 kr. Inga nya däck eller nytt drivpaket den här gången (det köpte jag nytt vid 11 000-milaservicen hösten 2020), och någon ventiljustering behövdes inte heller, bara vanlig kontroll, diagnos, viss justering samt sedvanligt byte av olika vätskor, packningar och filter.
Sammanlagd kostnad för regelbunden service (nästan var 1000:e mil) hos Triumph-certifierad verkstad efter 7 säsonger och drygt 12 600 mil: 121 627 kr.
Jag har inte kört några långa roadtrips i år, bara de vanliga turerna fram och tillbaka till båten (drygt 40 mil) eller till sommarstugan (drygt 65 mil). Hojen rullar på bra och jag har fortfarande lika svårt att tänka mig en bättre hoj än min Triumph Tiger 800 XCx. Och jag tycker fortfarande att det är lika kul, spännande och häftigt att köra hoj, även om jag inte skrev så mycket om det som jag har gjort tidigare år.
Coronapandemin påverkade mig inte särskilt mycket i år heller. Jag har ett jobb som inte kan göras på distans, har aldrig varit rädd för denna nya influensa för egen del och jag kör hoj som vanligt. Jag har tagit två doser vaccin under hösten, mest för att vara solidarisk med riksgrupperna, men någon tredje dos blir det inte. Jag tänker att Covid-19 är i grund och botten en vanlig influensa. Det finns i längden bara ett hållbart sätt att bygga upp ett försvar mot den: att få, ha och överleva den. Att fortsätta hålla på såhär med restriktioner och massvaccinationer kommer att försvaga våra immunförsvar tills vi är helt beroende av vacciner för att ens överleva en vanlig förkylning (läkemedelsföretagens våta dröm). Om man tillhör en riskgrupp får man vaccinera sig, som folk alltid har gjort mot säsongsinfluensan.
Jag hoppas det här året – motorcykelsäsong 2022 – bär med sig många sköna mil i sadeln på min Triumph Tiger. Jag tror inte jag kommer i väg på en gruskurs, inte i år heller, men det skulle vara kul – och enkelt – att köra iväg till Mickes Motor i Växjö och testa en av deras Zero Motorcycles. Och jag skulle vilja komma iväg på en liten roadtrip.
Det känns som att 2020 var en kortare säsong än vanligt, men jag körde ungefär lika många mil som jag brukar: runt tusen. Servicen hamnade på hösten som vanligt. Det hade varit mer optimalt att börja den här säsongen, 2021, med service tidigt på våren i stället, särskilt med tanke på att jag köpte nya däck i höstas, men vad gör man när det är dags för service i början av september?
Annars, det blev några sköna turer och utflykter med hojen men inga längre roadtrips under 2020. Det berodde nog mest på det där nya, lilla viruset som lamslår hela världen. Jag har påverkats av det också, inte varit helt isolerad, men det har inte varit läge för att ha vägarna förbi och hälsa på en massa folk. Det var en ganska hektisk vår också, jag orkade helt enkelt inte ta mig iväg någon längre vart.
Jag har fortsatt att följa utvecklingen på elmotorcykel-”fronten”, främst via electricmotorcycles.news. Som vanligt händer det spännande saker hela tiden, nya modeller, bättre batterier, fler laddstationer. The future is indeed electric. Jag såg något i nyhetsflödet om att England ska förbjuda nyförsäljning av bensinbilar fr.o.m. 2030. Det är snart, och det lär ju komma att omfatta nya motorcyklar också. Jag fattar fortfarande inte varför Triumph Motorcycles ännu inte verkar jobba på en elektrisk motorcykel.
Men det finns andra företag som tillverkar och säljer elektriska motorcyklar, t.ex. svenska RGNT, italienska Energica och kinesiska Evoke. Evoke 6061 är intressant med sitt stora batteri och långa räckvidd. Det är nästan tillräckligt långt för mig, men det är inte riktigt min typ av hoj. Den elmotorcykel jag tilltalas mest av är Zero DSR/BF, men den har fortfarande bara 14,4 kWh-batteri och kommer ungefär lika många mil innan den måste laddas om. Det räcker inte riktigt för mig. När jag kommer 30-40 mil på en laddning och laddar om på max en timma, då köper jag en el-hoj.
Det var vackert väder och varmt i solen häromdagen. Jag tänkte köra iväg och tvätta hojen men natten hade varit kall och isen låg fortfarande kvar på vattenpölarna. Jag vet, jag borde ha tvättat hojen redan i höstas – det är slarvigt att låta en motorcykel stå smutsig över vintern – men det blev inte av och det blev inte av och jag var så jävla trött och rätt som det var var det för kallt. Och Jul & Nyår. Jag får starta säsongen 2021 med en tvätt i stället.
Vackert i januari – tillräckligt varmt i solen för att längta efter att ta ut hojen, för kallt och isigt för att köra iväg och tvätta den.
