Att sitta på en sadel, hålla i ett styre och känna vinden i ansiktet.
Etikett: Lånehoj
När jag lämnar in min motorcykel på verksta’n för service och får låna en annan motorcykel över dagen, eller när jag på något annat sätt får pröva att köra en annan hoj än min egen. Det är kul och spännande, och intressant att jämföra.
Jag har ordnat lånehoj medan min Triumph Tiger 800 står i en verkstad och väntar på att ”killen som skruvar mc” (jag gillar det uttrycket) ska komma tillbaka från semestern och hitta felet som fick den att tvärdö vid en mack utmed E20 för snart två veckor sedan. Lånehojen är en Honda Transalp 700. Den har stått ett tag och inte körts och servats som den kanske skulle behöva, men jag är mycket tacksam för lånet och Honda Transalp är en utmärkt ersättningshoj i mitt fall.
Tyvärr fick jag t o t a l t hjärnsläpp häromdagen när jag klippte gräsmattan på sommarnöjet och stoppade ett finger i gräsklipparen för att ta bort en klump med gräs som hade samlats och inte lossnade.
Jo, medan den var i gång…
Ingen större skada skedd med tanke på vad som kunde ha skett, men bandaget och morfin-tabletterna (som lite passande är blåa, inte Matrix-röda) gör att jag inte kan köra hoj i alla fall. Trist som fan. Men jag är i goda händer, sjukskriven och hoppas ta den här sista semesterveckan i slutet av september i stället.
Jag fick tillfälle att testköra en lila-lackerad Harley Davidson Sportster häromdagen. Det var en mycket annorlunda körupplevelse än vad jag är van vid med min Triumph Tiger. Bara att ha fötterna framåt kändes helt vrickat i början, att sitta så lågt – så nära vägen – och en mer bakåtlutad sittställning (men utan ryggstöd). Ovant men ganska skönt ändå, på något sätt, åtminstone en kortare tur. Jag hittade bara fyra (4) växlar och trean var lagom för 80 km/h. Bensinkran, choke och förgasare var kul (som på min Tiger 900 från 1995). Stötdämpningen satt mer i mina ryggkotor än i motorcykeln, vilket gav en mycket annorlunda känsla för vägen, hojen och motorn. Vibrationerna i hojen och motorljudet var såklart helt annorlunda än det lite vinande ljudet från Tiger: mulligt och högt. Jag är själv ingen anhängare av högljudda motorer i något sammanhang, varken på marken eller till sjöss eller i luften, men jag kan ändå förstå tjusningen med ett maffigt motorljud på en motorcykel. Jag skulle inte köra några långturer på den, men det var kul att köra en helt annorlunda hoj än min vanliga.
Jag tror de på Je68, där jag köpte och servar min motorcykel, tycker att jag ska köpa en ny hoj, så jag fick nya Tiger 900 som lånehoj i dag när min Tiger 800 var inne på 11 000-milaservice. Smart move.
Jag älskar min Tiger 800. Alla lånehojar jag har haft och alla andra motorcyklar jag har provkört har varit roliga att testa, men de har mest bara stärkt mig i att det finns ingen bättre motorcykel – för mig – än min Triumph Tiger 800 XCx. Det är som att hitta ens livs kärlek: ”Byta, vaddå byta? Varför skulle jag vilja byta hoj?” Tills i dag när jag fick köra Triumph Tiger 900 Rally. Wow, vilken hoj! Den gav mersmak.
Det första jag lägger märke till är motorljudet. Det är inte alls samma vinande, lite grunda ljud som på min Tiger 800 och gamla 900 från -95. Nya Tiger 900 Rally har ett mulligt, mörkare och djupt ljud. Motorn känns också (mycket) annorlunda, som att kraften finns på lägre varv och den accelererar annorlunda. Och det känns att den är större än min 800 och har mer kraft. Jag saknar kompetensen och vokabulären att ge motorn på Tiger 900 Rally en rättvis beskrivning, men jag tyckte mycket om den. Den kändes lite otyglad (men inte hackig) på låga varv, annars gick den jämt och kraftfullt på låga och höga varv.
Instrumenteringen var samlad på en skärm stor som en padda, ungefär. Jag tänkte inte på om informationen var tydlig eller bra placerad eller så, jag resonerar att det vänjer man sig vid, hur det än ser ut. Jag reagerade på att hastigheten alltid visades med tre siffror, t.ex. 072 km/h (fast 0:an var gråad), som en slags inbjudan att köra fort(are). Det var lite kul. Jag minns inga analoga visare eller instrument.
Speglarna satt bra med god sikt bakåt. Komforten var bra och efter jag höjde sadeln satt jag riktigt skönt. Jag är van vid en bra fjädring sedan tidigare men fjädringen på Tiger 900 var nog den bästa jag upplevt. Vindrutan var som vanligt lite för kort för mig som är 191 cm lång, hade jag varit 1 dm kortare hade jag suttit i lä. Kopplingen var lätt och smidig och bromsarna tog snabbt och säkert utan att nypa sådär tvärt som de gör ibland på vissa andra hojar (tycker jag).
Triumph Tiger 900 Rally kändes kompakt och… spänstig, i brist på bättre ord. Sammansatt. Hel. Den var lätt och smidig som en körskolehoj på 700 kubik, men den kändes aldrig liten. Och när man gasar är det ingen tvekan om att man sitter på en fullstor 900-kubikare med nästan 100 hk som accelererar bra.
Dagens lånehoj: Triumph Tiger 900 Rally. En skön hoj som gav mersmak.
Jag har varit ganska säker på att min nästa motorcykel är en el-hoj, men efter att ha fått köra nya Triumph Tiger 900 Rally är jag inte längre lika säker. Om du som jag kör en Tiger 800 med den där goa känslan att det kan väl inte finnas en bättre hoj? Testa nya Tiger 900. Den är mycket annorlunda, men man känner varifrån den kommer. Min Tiger 800 från 2015 är alls inte dålig – jag tycker fortfarande att det är en fantastisk hoj (särskilt nu när den är nyservad) – men nya Tiger 900 Rally kändes märkbart bättre på alla punkter. It will rock your world 🙂
Jag fick provköra brorsans Honda Transalp 700 i dag. Jag körde några km på grus och några på asfalt, och tillbaka igen. Det var kul! Transalp är samma typ av motorcykel som min Tiger 800 men 5-växlad, lite lägre i sadeln och har en annan motorkaraktär. Jag gillade att kopplingen var kort och växlarna låg nära varandra, på min Tiger är det längre mellan växlarna och kopplingshandtaget sitter längre ifrån styret. Jag satt bekvämt i Transalpen och styret kändes nära och lagom brett. Den gick fint på grus och i kurvorna på asfalt och jag kände mig trygg och bekväm med den. Skön motor med mulligt ljud och bra acceleration.
Dags för service igen. Den här gången är det sedvanlig kontroll, byte av packningar och olja, ventiljustering och allt annat som man behöver göra efter att ha kört 10 000 mil. Tiotusen mil. Jag har inte tänkt på det sådär, men det är ju en ganska imponerande sträcka, nu när jag ser den i skrift, och kanske särskilt med tanke på att jag har haft och kört hojen sedan juni 2015. ”Bor du på hojen, eller?” frågade mekanikern som tog emot hojen när verkstaden på Je68 i Lödde öppnade i morse 🙂 Nja, inte riktigt, men det rullar snabbt iväg och blir lätt många mil i sadeln på en sådan skön och bra hoj som en Triumph Tiger 800.
Jag får låna en Triumph Speed Twin över dagen. Tack, det uppskattar jag. Det är inte alls omöjligt att ta bussen fram och tillbaka, och de har skåp för omklädning på verkstaden som man kan låna, men det är bra mycket mer bekvämt att låna en hoj över dagen och ta mig fram och tillbaka till jobbet. Och det är mycket roligare, att testa en annan hoj som man kanske inte skulle köra annars.
Jag vet inte så mycket om Triumph Speed Twin eller hur den är annorlunda mot min Tiger 800 mätt i hästkrafter, vridmoment och sådant, men Speed Twin ingår i Triumphs ’Modern Classics’ och verkar vara ny för i år. Motorn är på 1200 kubik och 6-växlad och har ett fint och mulligt ljud. För mig som är 190 cm lång (191 när jag är på gott humör) och van vid en Tiger, känns Speed Twin ganska liten, nätt och låg. Jag sitter lite längre bak på sadeln än på Tiger och sittställningen är mer framåtlutad och känns lite sportigare på Speed Twin, men det kanske mest beror på att jag är lång och får vika ihop mig lite. Reglagen är enkla och tydliga och jag har inga problem att hitta t.ex. blinkers (däremot föredrar jag fortfarande hastighet i digitala siffror än analoga visare, men det är en smak- och vanesak). Speed Twin är nog ingen långfärdshoj – för mig – men den känns smidig och lättmanövrerad och rolig att köra. Motorn svarar på ett annat sätt än vad jag är van vid, det känns som att kraften i motorn ligger lite lägre (vid lägre varvtal) än på Tiger, vilket gör att jag får gasa och växla lite annorlunda. Speed Twin är en mycket snygg och stilig motorcykel att köra, vilket jag inte kan låta bli att påverkas positivt av trots att jag annars oftast sätter funktion före form, och jag skulle gärna köra i matchande kevlarjeans, skinnjacka och öppen hjälm med goggles 🙂
Servicekostnaden den här gången blev 9 579 kr. Jag trodde det skulle bli mer, men hojen är i gott skick och det var bara den sedvanliga servicen och genomgången som behövde göras. Annars, om t.ex. ventilerna behöver justeras, kan det dra i väg och bli dyrt. Jag har upplevt kopplingen lite konstig och var rädd att det skulle vara något som skulle kosta, men den behövde bara justeras: ”[v]äxellåda och koppling fungerar som det skall efter justering”. Skönt. Total service- och underhållskostnad efter 10 307 mil, fem säsonger och drygt 4 år (service var 1000e mil av cert. Triumph-verkstad + byte av däck och drivpaket samt ev. annat som behövt göras): 98 979 kr.
