Etikett: Långfärd

Söndag. Sista dagen på min ”roadtrip”, dags att åka hem, i morgon börjar jobbet igen. Det har varit fantastiskt kul att köra motorcykel på det här sättet, inte som ett medel för att ta sig från punkt A till B, utan som ett självändamål: att köra motorcykel. Inte nödvändigtvis långt, men att bara ha det som huvudsysselsättning under en dryg vecka, för att det är så kul. Och det har känts tydligt de här dagarna, att jag är barnsligt förtjust i att köra motorcykel.

Och vilket vackert land vi bor i, är det lätt att konstatera efter att ha kört motorcykel i bara en liten del av det. Det är fantastiskt vad många fina vägar, vackra landskap och intressanta orter, byar, städer och samhällen det finns att besöka, upptäcka eller bara åka igenom. Tack Allemansrätten!

Bensinlampan lyser inte ännu men vi tankar i Kalmar ändå. Jag har kört 32,4 mil sedan senaste tankningen och får i 14,6 liter. Det är en bensinförbrukning på ca. 0,45 liter/mil om jag inte räknar fel. Märkligt hur motorn kan dra så olika, allt mellan nästan 0,8 och 0,45. Men jag inser plötsligt att anledningen till att jag ibland får tanka efter 23 mil, ibland efter 33 mil, är naturligtvis hur jag kör. Sedan jag tankade senast har jag bara kört 70-, 80- och 90-vägar, och jag har kört mjukt på alla sätt och vis. Då kommer jag 33 mil på en tankning (ca. 15 liter). Men när jag kör motorväg och särskilt om jag accelererar hårt och okänsligt, kommer jag inte alls lika långt.

Om jag kör min Triumph Tiger 900 som den vore en sportmotorcykel, då får jag vara glad om jag kommer 23 mil på 15 liter bensin. Men om jag känner in motorn och kör i dess eget tempo – framför allt accelererar i dess egen takt – då kommer jag 33 mil på lika mycket bensin. Det är många mil, många pengar och mycket miljö på ett helt år. Dessutom är det skönare att köra när motorcykeln går bra.

Öland är vackert! Nu när jag får se det i dagsljus. Landskapet är kargt och öppet. Jag gillar de små väderkvarnarna, stenmurarna och havet som alltid är nära. Vägarna är också fina, utom när de är lagade/lappade och det är en skarv mellan den gamla asfalten och lagningen som känns som man skulle kunna sladda omkull på. Vi åker norrut och kör Ölandsleden en bit och tar några snygga bilder med havet i bakgrunden.

Från en ö till en annan, dag 8 på min lilla roadtrip är målet Ölands södra udde. Jag har ett vagt minne av att jag har varit och tittat på fyren Långe Jan för många år sedan, annars har jag aldrig varit på Öland eller vet hur jag tar mig dit.

Enligt kartprogrammet i mobilen, är den kortaste vägen från Ankarudden i Stockholms skärgård till Grönhögen på Öland, att åka upp till Nynäshamn och därifrån ta färja till Visby, sedan färja till Oskarshamn och därifrån E22 ned till Kalmar och bron över osv. Hmmm, inte så dumt faktiskt, men jag tror jag ber om den snabbaste i stället: småvägar upp till väg 225 till Södertälje, E4 till Norrköping, E22 till Kalmar och 136 mot Ottenby.

Småvägarna är roligast, böljande och kurviga genom ett vackert landskap. Vissa kurvor är så snäva och långa, att körde jag lite fortare såg jag väl mitt eget bakljus. En kort rast i Södertälje, tanka i Norrköping, snabb rast i Oskarshamn och till sist tanka i Kalmar innan jag kör sista biten över Ölandsbron och ned till Grönhögen.

Motorn går bättre på motorväg den här gången än vad den gjorde dag 2 mellan Småland och Mälardalen. Det är ungefär lika mycket motorvägskörning nu som då, i ungefär samma hastigheter, men bensinförbrukningen är bättre den här gången. Och jag hör på motorljudet och känner på vibrationerna att motorn går bättre den här gången. Men maxhastigheten är fortfarande bara drygt 120 km/h. Det är drygt när man ska köra om på motorväg. Annars är den en glädje att köra.

Det tar tid att köra från Stockholm till Ölands södra udde, hur få raster jag än tar, så det blir mörkerkörning i dag igen. Det är märkligt lite bilar ute på Öland och jag är mest ensam på vägen. Jag färdas i en bubbla som består av den verklighet som rusar förbi i ljuskäglan från mitt helljus. Annars är allting mörkt. Jag ser inte vad jag har omkring mig men anar att det är platt. Jag ser en bil långt där borta och bländar av. Den försvinner för en stund i vad jag antar är en svacka i vägen, men efter ett tag inser jag att hen kör på en annan, näraliggande väg eftersom vi aldrig möts.

Jag stannar efter en rondell i en liten by som är helt tyst och öde. Förvisso, klockan är över elva, men det är fredag och varmt och skönt ute. Jag kollar vägbeskrivningen en sista gång och går tillbaka till rondellen och tar några blommor till en som fyller år i dag. Om jag inte kör fel nu sista biten hinner jag gratta före tolvslaget. Det ska bli spännande att se Öland i dagsljus i morgon.

Efter Tärnsjö fortsatte jag norrut och stannade i Färnebo nationalpark. Forsande vatten och flugfiske. Najs! Här borde jag kunna hitta nattkvarter. Och mygg, massor av mygg. Men jag parkerade och krånglade ur mig mc-stället i alla fall, tog mitt pick och pack och började gå utefter vattnet. Jag borde inte ha gjort det, än mindre slagit upp tältet. Mygg, överallt mygg. Det var värre än i fjällen. Jag låg inlåst från myggen i tältet och svettades som en gris när jag plötsligt fick nog, rev ned allting, tryckte ned det i ryggsäcken och sprang bort till motorcykeln med miljoner hungriga mygg efter och på mig. Jag bytte om, snörde på packningen, startade motorcykeln och kom iväg på ett par minuter. Men inte utan ytterligare 10-tal myggbett. Nationalpark my ass – de borde kalla det för vad det är: myggodling! Nästa gång jag ser en skylt som det står Färnebo-någonting på, åker jag snabbt förbi utan att stanna.

Jag körde upp till Gävle. Ut till kusten där vattnet är salt, där borde myggen vara färre. Och det borde finnas stränder att tälta på. Men var? Något som heter ’Bönan’ är det enda jag känner till. Jag körde dit men hittade inget annat än små hus som effektivt spärrade vägen ned till vattnet.  Och efter att ha irrat runt i Gävles utkanter i ett par timmar på jakt efter en plats att tälta på utan framgång, var klockan två och jag gav upp även i Gävle och satte kurs på Stockholm i stället. Sova får jag göra i morgon.

Det är något särskilt att köra när det är mörkt. Allt kommer närmare, tätare, jag ser bara ljuskäglan av mitt eget helljus. Och halvljus vid möte. Och så helljus igen. Och mörkret omkring mig. Ett par ögon glimmar till i vägrenen. En räv, såg det ut som. Motorn går bra och 117 km/h känns hisnande snabbt i mörkret.

Andra dagen när jag körde från Småland upp till Mälardalen, lyste bensinlampan redan efter knappt 19 mil vid ett tillfälle. Den lyser när motorn har slurpat i sig 15 liter bensin, så den borde ju aldrig lysa förrän efter minst 21,5 mil. Knappt 19 mil på 15 liter är en förbrukning på ca. 0,8 liter/mil, vilket jag tycker är i överkant även med tanke på cykelns ålder och uteslutande motorvägskörning. Enligt manualen ska den dra 0,62 och jag antar att det är blandad körning. Men vid andra tillfällen de här dagarna har jag mätt upp en förbrukning på 0,53, 0,55 och 0,59 liter/mil, då även inkluderande en del (upp till hälften) motorvägskörning. That’s more like it!

Bensinförbrukningen beror verkligen på hur motorn går. När den går hårt och ansträngt, som om den inte går på alla  cylindrar och jag får liksom dra den uppför uppförsbackarna, går det åt mycket bensin. Men när den går lätt och snabbt, som om den liksom springer före, kommer jag inte bara snabbare fram, jag behöver inte tanka så ofta heller. Märkligt, eller kanske inte alls. Det ska bli väldigt spännande att byta tändspolarna hursom och se vad det ger.

Det var fint att köra in till Stockholm i gryningen på tomma vägar. Jag väntade ut regnet och åskan under ett tak till en liten blomsteraffär vid Skogskyrkogården, sedan på en mack vid Globen. Vid nio-tiden var det uppehåll och jag fortsatte söderut mot Nynäshamn. Vägen ut till Ankarudden är magiskt vacker!

Målet för dagen var Öja/Landsort. Det är så långt söderut man kan komma i Stockholms skärgård. En lång, smal och karg ö med klippor som verkar vilja hålla en borta från vattnet och där husen trängs i mitten av ön där det finns ett visst skydd från vinden. Öja/Landsort är fantastiskt vacker och väl värt ett besök. Jag gick ut på klipporna på öns östra sida och hittade ett ställe i lä för kvällsbrisen där jag slog upp tältet. Äntligen, i natt ska jag i alla fall få sova. Jag hittade också ett ställe där jag kunde bada och efter ett dopp i Skärgårdens salta och svala vatten gjorde jag i ordning lite vakumförpackad campingmat och slocknade sedan som ett ljus.