Årets första tur med hojen gick till Limhamn. Lite molnslöjor, svag vind, torra vägar, soligt och ca. 15 grader varmt (skulle jag tro). I början slocknade inte motorlampan som den skulle, utan fortsatte att lysa med ett stadigt, gult sken även under gång (inte blinkande eller rött). Eftersom motorn gick bra och inget luktade bränt eller så, och samma sak har hänt förut efter service men ordnat upp sig av sig självt, körde jag vidare. Och efter ett par mil och några start och stopp började motorlampan uppföra sig och slockna som den ska. Skönt!
Jag kör motorvägen söderut och kommer plötsligt att tänka på hur oproportionerligt stark upplevelsen av osårbarhet är när man kör motorcykel i relation till hur utsatt man faktiskt är. En känsla å ena sidan – en vetskap å andra. Så olika på något sätt, ändå hänger de ihop, för upp till en viss gräns är det så, att ju fortare jag kör desto mer osårbar känner jag mig. De är som två poler som förhåller sig till varandra som Yin och Yang, var och en med fröet till den andra i sig. Jag kan inte köra som om jag faktiskt vore odödlig, men jag kan heller inte köra om jag hela tiden är rädd att dö. Båda polerna behövs för att skapa den dynamik som jag kör motorcykel i.
Apropå tramshysterin kan jag inte låta bli att tycka att erbjuda könskirurgi till en person som anser sig ha ett annat kön än sitt biologiska, är som att erbjuda bantningspiller till en person med anorexi som anser sig vara överviktig.
