Premiärtur 2024

Årets första tur med hojen gick till Limhamn. Lite molnslöjor, svag vind, torra vägar, soligt och ca. 15 grader varmt (skulle jag tro). I början slocknade inte motorlampan som den skulle, utan fortsatte att lysa med ett stadigt, gult sken även under gång (inte blinkande eller rött). Eftersom motorn gick bra och inget luktade bränt eller så, och samma sak har hänt förut efter service men ordnat upp sig av sig självt, körde jag vidare. Och efter ett par mil och några start och stopp började motorlampan uppföra sig och slockna som den ska. Skönt!

Jag kör motorvägen söderut och kommer plötsligt att tänka på hur oproportionerligt stark upplevelsen av osårbarhet är när man kör motorcykel i relation till hur utsatt man faktiskt är. En känsla å ena sidan – en vetskap å andra. Så olika på något sätt, ändå hänger de ihop, för upp till en viss gräns är det så, att ju fortare jag kör desto mer osårbar känner jag mig. De är som två poler som förhåller sig till varandra som Yin och Yang, var och en med fröet till den andra i sig. Jag kan inte köra som om jag faktiskt vore odödlig, men jag kan heller inte köra om jag hela tiden är rädd att dö. Båda polerna behövs för att skapa den dynamik som jag kör motorcykel i.

Apropå tramshysterin kan jag inte låta bli att tycka att erbjuda könskirurgi till en person som anser sig ha ett annat kön än sitt biologiska, är som att erbjuda bantningspiller till en person med anorexi som anser sig vara överviktig.

Qigong igen

Batteriet är laddat och jag är laddad inför årets premiärtur. Jag körde från A till B för ett par månader sedan för att vara med på ett årsmöte, men det räknas inte. Premiärturen med hojen räknas först när det är lite vår i luften också, inte bara första gången man kör på andra sidan Nyår.

Jag har börjat göra qigong igen. Under ett antal år gjorde jag den alltmer sällan tills jag slutade helt och efter det gick det ytterligare ett par år tills qigongen bara var ett minne av något jag brukade göra. Då tog jag upp den igen. Jag gör qigong mer eller mindre dagligen igen. Skillnaden är tydlig och stor, till det bättre, både fysiskt och mentalt. Jag mår bättre, känner mig piggare, är friskare och upplever ett ökat flöde av livsenergi. På ett omedvetet plan släppte jag nog qigongen helt avsiktligt för att uppleva skillnaden när jag plockade upp den igen. Och jag har börjat göra kullerbytta igen.

Om det är fint väder i morgon sätter jag i batteriet i hojen, tar på mig hjälm och stället och kör en tur till havet.

Ny hjälm: SHOEI GT-Air II

Nytt skydd för mitt fina huvud.

Det var fantastiskt fint väder i går för att vara ute och köra motorcykel: sol, lagom varmt (15-16 grader, tror jag) och lite blåst. Jag körde upp till Nilssons MC i Väla utanför Helsingborg för att köpa en ny hjälm. Min gamla hade gått drygt sju säsonger och ca. 12 000 mil, så det var mer än dags.

Jag fick mycket bra hjälp av en trevlig försäljare som var kunnig och tillmötesgående och som gillar att köra Honda Africa Twin. Hon berättade att en hjälm kan se bra ut på ytan och man kan tro att man kan sträcka lite på de där fem åren som en hjälm ska hålla i (som jag gjorde), men skyddet vid en olycka utgörs av att många olika komponenter fungerar optimalt tillsammans – som en helhet – och som exempel krymper det där frigolitliknande materialet inne i hjälmen ihop av fukt och värme och skyddar inte lika bra efter fem år.

Jag var öppen för att testa andra hjälmar, så länge de var vita och blanka – jag vill synas väl i trafiken – men eftersom jag har trivts så bra med min gamla SHOEI GT-Air började vi med efterföljaren SHOEI GT-Air II. Och längre än så kom vi inte, för den nya satt om möjligt ännu bättre. Som en smäck! Den kändes lättare än min gamla och alla reglage satt kvar där de brukade men löpte mycket smidigare (det var här jag plötsligt insåg att den där lilla tuben man får med vid köp av ny hjälm inte är superlim utan silikon, och vad den ska användas till). Pinlock ingick och medlemskap i SMC gav 10% rabatt. Vårens bästa köp.

När jag körde vidare insåg jag att en ny hjälm är mer än bara förnyad, ökad säkerhet vid händelse av en olycka. Det är komfort också; den nya hjälmen sitter bättre, ventilerar smartare och låter mindre. Och jag har bättre sikt än på länge.

På vägen hem hittade jag ett vackert fält med utsikt där jag stannade en stund för medhavd picknick, lite qigong och ligga i gräset en stund och bara… andas och höra humlorna surra.

Triumph Tiger 800 XCx på picknick i den skira vårgrönskan.

Guardian Bell

Uttrycket ’safe and sound’ har fått en bredare innebörd.

Fint väder i dag för en tur med hojen, men jag blev hemma och städade lite i garaget i stället. Och monterade min Guardian Bell som jag fick av min brorsa i julklapp.

”Legend has it that Evil Road Spirits have been latching themselves on to motorcycles for as long as there have been bikes on the road. These Evil Road Spirits are responsible for mechanical problems and bad luck along a journey. Legend goes on to say that by attaching a small bell onto your bike, the Evil Road Spirits will become trapped inside the bell where the constant ringing drives them insane, making them lose their grip until they fall to the ground. (Ever wonder where pot-holes come from?)” https://www.guardianbell.com/

Att döma av en bild på deras hemsida ska man sätta klockan på undersidan av hojen. Kanske för att den ska sitta så nära vägen som möjligt? Det skulle vara någonstans på hasplåten i mitt fall då. Men där nere blir det skitigt och klockan lär gegga igen och sluta ringa, och det finns risk att den ramlar av om jag kör off-road. Det borde gå bra att sätta klockan var som helst på hojen där den sitter mer skyddat och alltid ringer. Och där jag kan se den.

Jag monterade min Guardian Bell framför styret, på staget till framskärmen. Eller, ja, monterade och monterade… Jag drog fast den med ett buntband 🙂 P-biljetthållaren jag gjorde för något år sedan är monterad med buntband i styret och den sitter stabilt och bra, så jag tror att det håller för en liten klocka också.

Tältnatt

Lägenheten kändes liten i går, väggarna kröp närmare för varje timma som gick, då är det dags att komma bort ett tag. En natt i tält lockade. Jag kom i väg sent, strax efter halv åtta, då var det helt mörkt och sex grader. Men jag har varit där förr, vet vägen dit på ett ungefär, är varmt klädd och har ficklampa.

Vägen bort, någonstans, genom skogen i vackra november.

Jag körde lite fel men kom fram nästan som planerat och parkerade vid en vägbom. Underlaget var sådär: ”Man borde ha en platt sten eller nå’t under stödet.” Jag lyste lite planlöst på marken omkring mig och det första jag fick syn på var en platt, liten sten som passade perfekt under stödet.

Det var stjärnklart och helt tyst. Ett varmt ljus från ett fönster letade sig genom träden, sedan såg jag att det var månen som var på väg upp. Där vägen svänger och vänder tillbaka gick jag ut bland de tysta träden, över en liten bäck och upp på en av de små åsarna. Jag slog upp tältet på samma plats som när jag var där första gången. Något annat hade jag inte hittat i det mörkret.

Höstglöd.

Det droppade på tälttaket nästan hela natten, men det mesta var nog dimma och fukt som droppade från grenarna på träden omkring mig. Ett extra liggunderlag (ett vanligt grått) under tältet där man ska sova, förutom det man har inne i tältet, skyddar tältgolvet mot vassa stenar men också mot markkyla. Och jag sov ganska bra.

På morgonen gjorde jag lite qigong och solen bröt fram en stund och sken genom träden och dimman och det var vackert så man kunde bli religiös. Efter frukost och kaffe var det dags att gå tillbaka till motorcykeln för att byta om och surra packningen. Jag brukar ha hjälm, ryggplatta, tröja med skydd och byxorna kvar i packväskorna på hojen (har jackan utan skydd som tjock skaljacka och kör i vandrarkängor).

Fördelen med att köra hoj när man campar är att det är enkelt att parkera där vägen tar slut 🙂

Jag tycker nog bäst om att köra motorcykel på det här sättet, som ett fantastiskt medel att ta mig ut i naturen, t.ex. för en natt i tält. Hojen går tyst (inga tillsatser för extra ljud) och jag kör sakta och försiktigt, särskilt i skogen. Tack skogen, träden och vackra november <3