Förra söndagen var det också sol och blå himmel men dryga femton grader och vår i luften. Jag styrde hojen mot nordost och körde småvägarna upp mot Perstorp. Vitsippor mellan granarna, en knoppande grönska, dammiga grusvägar och små sjöar som glittrade i solen. Jag stannade mellan två små sjöar för lite picknick i eftermiddagssolen och funderade på ett dopp men 12 grader var inte riktigt badbart.
På andra sidan sjön såg jag en liten väg mellan träden som gick ganska nära stranden innan den vek av upp i skogen igen. Det är säkert inte mer än en traktorväg, tänkte jag, och jag vet att man inte får köra där med motorfordon. Men den såg fin ut på kartan och var inte särskilt lång och jag skulle snart vara uppe på grusvägen igen.
Det visade sig vara en slags traktor-/skogsmaskinväg som var nästan igenvuxen och blockerad för trafik med ett stort, platt stenblock mitt i vägen. Jag borde kanske ha kört vidare där, men har man hoj kan man ju köra förbi. Det var rejält guppigt och lite halt på gräset och den torra mossan, annars gick det bra och det såg mycket vackert ut när vägen ringlade sig genom skogen ned mot sjön.
För att göra en lång historia kort: jag körde ganska galant igenom den första surpölen av sörjig lera och vatten, fastnade i den andra men lyckades ta mig upp och körde vidare, men i den tredje tog det stopp. Hojen stod upp och fungerade och var inte skadad på något sätt, men hjulen hade inget fäste och hur mycket jag än slet, drog och gasade stod den djupt i leran. Mitt i skogen. En söndagskväll. Jag slet och drog och förbannade och drog och slet mer igen. Men till slut var jag tvungen att ge upp och ringa försäkringsbolaget för att få hjälp.
Det tog knappt en timma, så kom bärgningen i form av två kvinnor på varsin hoj. Jag glömmer aldrig känslan när jag såg dem komma körandes i motljuset på grusvägen med dammet virvlande efter hojarna – vilken lättnad! Jag guidade dem bort till pölen där min hoj stod stadigt i leran. Med gemensamma krafter lyckades vi få upp den på lite fastare mark, vända den och pöl för pöl köra tillbaka den upp till grusvägen.
Jag hade förväntat mig att de skulle ha en traktor och försöka bogsera upp mig till grusvägen igen. Men en traktor hade också bara kört fast. Det är kvinnokraft som gäller när man har fastnat som jag hade gjort. De var proffsiga bärgare och vana motorcyklister. Det märktes att de hade vana av att köra i skogen och att de dragit upp motorcyklar ur surpölar förut. Och jag älskade att de hade en flaska Ramlösa till mig med sig! De visste att en som kör fast i skogen försöker febrilt att ta sig loss på egen hand innan man ringer efter bärgning, och då är man näst intill uttorkad.
Det var trevliga bärgare som jag gärna träffar igen, men framöver håller jag mig åtminstone till grusvägar, inga fler små skogsvägar som man egentligen inte ens får köra på med motorfordon. Det var fel och dumt av mig. Jag parkerar på lämpligt ställe nästa gång och går i stället.
Tack, bärgarna från Råå <3