Jag sitter på verandan på landet och gör ingenting. Hojen står och vilar under en stor pil, igår i skydd från solen, idag i skydd från regnet. Vi kör ingenstans idag.
En sådan här dag har jag tid att bara sitta och lyssna och betrakta, bl.a. hur post- och reklamutdelningen går till. Först kommer en bil körandes på den långa grusvägen som slutar i den här lilla byn, hen delar ut reklam. Sedan kommer ytterligare en liten bil körandes mellan åkrarna, hen kommer från Postnord. Till sist kommer en bil från CityMail, svänger upp mot grannen, backar bort till lådorna, delar ut ett par brev, och kör sedan tillbaka.
Tre olika bilar som kör alla dessa km och mil, fram och tillbaka, för att dela ut reklam (som, ärligt talat, mest används för att tända i braskaminen) och några brev. Och det sker i princip varje dag, året om. Det hade varit både billigare, mer effektivt och mer miljövänligt att låta en (1) operatör sköta all utdelning. Det måste inte vara en och samma operatör överallt i hela landet, men att ha dessa tre bilar körandes fram och tillbaka till samma brevlådor varenda dag är uppenbart irrationellt, korkat, dyrt, ineffektivt och framför allt dåligt för miljön.
I valfrihetens och den billigaste budgivarens namn har vi brutit upp post- och utdelningsmonopolet, som om det viktigaste som finns är möjligheten att tjäna pengar. Men det viktigaste som finns är ren luft att andas, rent vatten att dricka och ren mat att äta. Och det är inte (längre) en självklarhet. När ska vi fatta det? När ska vi våga stå upp mot neoliberalismens propaganda om den fria marknaden som är så oemotsagd att den ter sig som en naturlag, och i stället börja samarbeta kring det som vi faktiskt behöver och måste ha för att överhuvudtaget leva? Ett kollektiv med ett gemensamt syfte som samarbetar mot ett gemensamt mål är starkare än en samling individer som får härja fritt på bekostnad av det vi alla är helt beroende av: naturen. Och när vi har förstört naturen så till den grad att vi inte längre kan andas luften, dricka vattnet och äta maten utan att bli sjuka, då kommer pengarna inte vara värda mer än papperet de är tryckta på.
Vad är det som får oss människor att blunda inför det som mer och mer börjar framträda som ett faktum? Varför kräver vi bevis på längden och tvären för att något är skadligt för miljön, innan vi motvilligt släpper taget om det? Varför inte ta det säkra före det osäkra? Vad är det som är så viktigt att vi hellre riskerar en ren miljö och en natur som funkar hyfsat förutsägbart och som ger oss ren luft, vatten och mat?