Yes, I fucking did it! I morse klarade jag uppkörningen och uppnådde behörighet B: ”Godkänt! Lugnt och tryggt, bra avsökning, bra beslut. Det hände inte särskilt mycket i dag, men det var för att du fick det att kännas så, inte för att det egentligen inte hände något.”
Härligt! Nu får jag köra bil också.
Efter att ha haft A-behörighet i drygt fem år bestämde jag mig i somras för att ta B-behörigheten också. Jag började mina första trevande körlektioner i september med start och stopp och försiktig körning på de två första växlarna i ett stilla industriområde. Under hösten har jag kört två gånger i veckan och steg för steg utökat repertoaren, enbart på körskola (ingen privat övningskörning). Det har varit lagom för mig, tre gånger i veckan hade blivit för ofta och för mycket. Strax före Jul började vi känna att jag var framme och beställde tid för teoriprov och körprov. Teoriprovet klarade jag i måndags (58 p) och, som sagt, körprovet – uppkörningen – klarade jag i morse.
Sammanlagt har jag kört 40 dubbellektioner (80 min.) + dagens enkellektion (40 min.) före uppkörningen. Pris: drygt 35 000 kr. (då ingår Risk-1, Risk-2, teoriböcker, Elevcentralen med teoriövningar, bokning av prov samt bil på uppkörningen). Det är prisvärt, och en bra investering. Det är koolt med enbart A-behörighet, men det är praktiskt med B-behörighet, och något av en merit också tycker jag.
Jag har mycket trafikvana från att ha kört ca. 11 000 mil motorcykel de senaste åtta säsongerna, och självklart har man stor nytta av det i bilkörningen, men jag hade ändå mycket att lära mig när det gäller att hantera och framföra ett helt nytt, annat fordon med andra egenskaper: bil. Det svåraste är att jag inte har samma uppsikt i en bil som på en motorcykel. Och gasen svarar inte på samma sätt som på en motorcykel, ibland händer ju ingenting! På det stora hela känner jag mig (fortfarande) tryggare och mer hemma ute på en motorcykel än inne i en bil. Jag har inga planer på att bli med bil, om jag inte flyttar ut till landet och verkligen behöver en.
På ett personligt plan har det varit mycket intressant och givande att genomgå höstens läroprocess: att försätta mig i en situation där jag inte kan, och steg för steg, med hjälp av lärarens instruktioner och teori (’Trafikens grunder’ + ’Att köra bil’), erövra en ny kompetens och lära mig hur jag kör bil, för att till sist bli godkänd på prov. Att reflektera över sitt lärande aktualiserar en rad frågor. Hur uttalar jag en intention: ”Jag ska ta körkort!”? Hur sätter jag upp ett mål? Brukar jag ha ett mål när jag ska lära mig något, eller nöter jag bara på tills jag inte kan misslyckas på provet? Vad tror jag – egentligen – om mina möjligheter att nå målet? Hur påverkar de tankarna min möjligheter? Hur känns det att snubbla och göra en dålig lektion? Hur känns det att göra en riktigt bra? Kör jag för mig själv eller för läraren? Kan jag se fram emot uppkörningen, för att det är med stor sannolikhet den dag då jag kommer att få B-behörigheten, eller ger den mig bara ångest? … Jag har nog lärt mig lika mycket om mig själv som om bilkörning den här hösten 🙂
Tack körskolan och min körskollärare <3