Jag har börjat läsa Zen And The Art of Motorcycle Maintenance igen. Jag tog några år på mig att läsa den förra gången, den här gången tänkte jag läsa den mer sammanhållet. Det är en fascinerande och filosofisk bok som räcker länge. Jag gillar att den tar tid att läsa, till skillnad mot en lättuggad kriminalroman – kanske på samma sätt som jag gillar en mindre 70-väg framför en slät och rak 110-väg. Boken har flera bottnar. På ett plan handlar den om att köra och underhålla motorcykel. På ett annat plan handlar den om vetenskap, vad och hur vi kan veta, om något alls. Jag har sett att vissa kallar den för en kunskapsroman, och jag tycker att alla lärare, särskilt blivande, borde läsa den. Men ytterst tycker jag att boken handlar om livet och hur man lever det, exemplifierat med motorcykelåkning:
In a car you’re always in a compartment … You’re a passive observer and it is all moving by you boringly in a frame.
On a cycle the frame is gone. You’re completely in contact with it all. You’re in the scene, not just watching it anymore, and the sense of presence is overwhelming.
En skillnad inte bara i hur man tar sig fram, utan också hur man lever sitt liv. Och kanske synligt i vilket färdmedel man föredrar?