är det för tidigt för att vara, men premiärturen för 2022 körde jag i dag. Det var rejält blåsigt och ganska kallt, runt 7 grader, men uppehåll och fint och nästan helt torrt. Jag kände mig lite ovan i början, inte att vara ute i trafiken eller att köra hojen, men med handhavandet vid start och stopp. När jag skulle stanna på Preem i Kävlinge för att fylla på luft i däcken hade jag nästan svårt med alla de där små momenten som man gärna vill göra i rätt ordning för att undvika motorstopp eller nå’t: växla ned och sakta ned, bromsa, kopplingen, stanna helt (på ett bra ställe), fot ned, friläge, släpp kopplingen, fotstöd, stäng av. Så. Bra.
Jag körde några mil, bl.a. kustvägen från Landskrona, och blev snabbt varm i kläderna, som om det var förra veckan jag körde senast. Det kändes fantastiskt roligt att köra hoj igen och sträcka ut lite på motorvägen. Det var som en stor inandning – en expansion av ljus och rörelse – som när man fyller lungorna med frisk luft och tillvaron blir lite ljusare och större efter vinterns mörker, dvala och försiktiga andetag.
Batteriet har stått på laddning sedan förra helgen. Jag har nog aldrig laddat det så mycket tidigare, jag brukar sätta tillbaka batteriet i hojen när laddaren har lyst grönt några timmar. Det borde väl räcka? Gör det verkligen någon skillnad att hålla på och underhållsladda en längre tid? Kanske. Den här gången fick batteriet stå och underhållsladda i flera dagar efter det blev grönt. Jag vet inte, det kanske bara var tillfälligheter, men jag tyckte nog att det märktes när jag startade; hojen gick igång direkt utan några som helst protester, trots att han har stått (i garage) i nästan tre månader, och bensinen är ännu äldre.
