Jag rengjorde mina TCX MC-kängor i går. Jag trodde de var gjorda i enbart plast, gummi och gortex, men i den lilla instruktionsboken stod det att yttermaterialet är av läder och ska smörjas in regelbundet med speciell skokräm för maximal hållbarhet. Det har jag inte, varken specialskokräm eller smort in stövlarna. Efter att ha torkat bort värsta smutsen och dammet med en mikrofibertrasa och sedan borstat rent och fint med en mjuk skoborste, smorde jag in lädret på kängorna med ’Original Mink Oil’ ist. Den var trög, kladdig och luktade ganska illa. Dessutom såg det ut som jag tagit för mycket. Kängorna fick stå över natten men det hjälpte inget, de var fortfarande lika kladdiga och flammiga. Men när de fick stå i solen liksom smälte minkoljan och torkade så småningom upp och kängorna blev mjuka, smidiga och som nya – wow! Jag hoppas minkoljan inte gör något dumt med sömmarna i lädret bara, ibland kan ett fett få ett par stövlar att börja läcka i sömmarna för att lädret reagerar konstigt med just den typen av fett. Om inte, fortsätter jag med minkolja. Jag lär bli varse vid nästa regn.
Pinlock
Jag har använt Pinlock på hjälmvisiret sedan länge, tycker det fungerar mycket bra mot kondens. Eftersom jag kör från april till november och upplever en hel del dagar med kyla och väta är Pinlock, eller något motsvarande system, nästan ett måste. Det skulle vara mycket jobbigt att köra utan; hålla på att öppna och stänga visiret vid varje rödljus för att inte få kondens (alt. hålla andan).
Fästena på insidan av visiret – de små ”knopparna” – fungerar bra och håller, men motsvarande ställen i Pinlock blir lite ut-tänjda efter ett tag, vilket leder till att det inte sitter helt tätt mot visiret längre, vilket är en absolut förutsättning för att det ska fungera. Det brukar sammanfalla med att det ändå är dags att köpa nytt visir – det blir repor på det med tiden, och den där vattenavvisande filmen nöts bort – och då kan man lika gärna kosta på sig nytt Pinlock. Men jag är inte lika kinkig med en och annan repa på visiret som jag var i början, och jag vill fortsätta utvärdera Biltemas ’Vattenavvisare’ 250 ml (Art. 36-40), så den här gången tänkte jag försöka förlänga livet på visiret och fixa det själv på något sätt.
Att göra något med Pinlock visade sig vara svårt. Jag försökte klippa till nya små fästen som inte var lika djupa som de befintliga, men det fungerade inte alls. Helst hade jag velat flytta de små knopparna på visiret närmare varandra, det skulle få Pinlock att sitta tajt mot visiret igen, men det går inte. Med en liten bit persienn-snöre i skåran i knoppen fick jag dock samma effekt som om jag hade flyttat dem. Och Pinlock sitter dikt an mot visiret igen. En får se hur länge det håller 🙂
Update 2018-06-09: Jag har fortfarande inte fått tillfälle att testa hur detta fungerar i regn, för det har knappt regnat en droppe sedan jag gjorde den här ”lagningen”, annars verkar det fungera.
”Det ska låta”
Jag stannade till på Je68 i Löddeköpinge i dag och kollade lite på deras nya lokaler. Snyggt! Stort och luftigt – välkomnande. Nu säljer de ju BMW också, vid sidan av Triumph och KTM. Nya Triumph Tiger 800 årsm. 2018 ska tydligen vara väldigt bra. Hade jag pengar, så… Eller om jag fick tillräckligt för min Tiger 800 från 2015. Men den har gått snart 8 000 mil. Jag skulle inte heller betala särskilt mycket för en hoj som gått så mycket på bara tre säsonger. Tur då att jag inte kan tänka mig en bättre hoj (som ju också är en oerhört bra modell, MC-tidningarna öste topp-betyg över den hela vintern 2014).
Jag frågade om el-motorcyklar och specifikt om Triumph har något sådant på gång. Nej, inte vad de visste. De verkade inte särskilt intresserade av el-motorcyklar överhuvudtaget. Man kan inte hålla reda på allt, men jag kan inte låta bli att tycka att ”Det måste låta”, som en av försäljarna sade, är ett jävligt märkligt argument för att inte vara intresserad av el-motorcyklar som är överlägsna i allt: miljövänliga, snabba, kräver ingen service på samma sätt som bensin/olja-motor, billiga i drift, grym acceleration, och man kommer nästan lika långt på en laddning som på en tank (däremot går det snabbare i dagsläget att fylla upp en bensintank igen än att ladda ett batteri).
Hur kan man blunda för alla de fördelarna med hänvisning till att det måste låta? Är man verkligen intresserad av att köra motorcykel då, eller bara av själva motorn och att det luktar olja och låter på ett särskilt sätt? Då borde det funka med en bensinmotor fastskruvad i en bänk inne på ett tekniskt museum eller nå’t. Den låter och dricker olja. Vi andra njuter av att köra en nästan underhållsfri motorcykel laddad med sol-energi som är så tyst att man kan höra fåglarna i träden och så snabb att man kör ifrån allt annat. När batteriet håller på att ta slut kör vi in på närmsta mack och byter till ett fulladdat och kör vidare. Snart så.
Harmoni
Ibland, som när jag körde till jobbet nu på förmiddagen, tycks motorcykeln gå extra bra. Den låter inte annorlunda, den går inte snabbare, jag har inte gjort något med den, den tycks bara… rulla; andas lättare än vanligt. Det är 500 mil till nästa service, tanken är halvfull, däcken har rätt lufttryck, asfalten är ren av gårdagens regn och torr och varm av en strålande sol från en klarblå himmel. Luften är hög och klar och lagom varm. Trafiken är gles och tempot lagom. Ingen tycks ha bråttom i dag – vi håller hastigheten och avståndet och byter inte fil i onödan. Jag kan köra smidigt och effektivt, utan att behöva bromsa-växla-gasa fram och tillbaka hela tiden. Det är som en harmoni infinner sig; en skön trafikrytm i laglig hastighet som smittar av sig. 110 km/h på motorvägen känns snabbt i dag. Vad skönt, att fara fram snabbt utan att behöva köra så fort. Harmoni – med hojen, vägen och alla andra trafikanter. Vilken skön känsla. Jag önskar det alltid var såhär. Mitt sätt att köra motorcykel strävar (oftast) efter den här harmonin; samspelet.