Den årliga servicen avklarad – igen. Jag hade tur med vädret i år också och fick två fönster med nästan ingen nederbörd och tillräckligt många plusgrader för att köra säkert till och från verksta’n, innan det blev kallt och snöigt igen.
Den här gången gick servicen på 5 296 kr. för diagnos och byte av filter, olja, bromsvätska och bromsbelägg fram och bak. Total servicekostnad efter 15 511 mil: 147 478 kr.
Jag skulle behöva byta växelförarlänkagen också. Den har börjat glappa, vilket märks när jag växlar: det är längre mellan växlarna och jag kan inte längre växla upp genom att bara vicka på foten, utan jag måste föra hela foten uppåt. Det är nitarna som har börjat släppa. Jag fattar inte varför växelförarlänkagen är nitad istf skruvad. Om jag vågade skulle jag borra bort nitarna och sätta dit några skruvar, muttrar och brickor ist. Men jag överlåter det nog till verksta’n (enligt offert kommer det att kosta ca. 2 800 kr).
Jag körde upp till sommarnöjet i dag för att kolla en sak som behöver tillsyn lite då och då under vinterhalvåret. Det är drygt fyrtiotvå mil dit. Och sedan hem igen. Jag har nog aldrig kört så långt så sent på säsongen förut. Jag kom i väg strax efter sex i morse. När jag körde motorvägen österut visade termometern sex grader och man kunde se en första antydan till dagsljus. Motorcykeln gick bra och jag hade den bråkiga vinden i ryggen, vägarna var nästan torra och det klarnade upp till en vacker dag. Lite trafik. Kallt och vackert. På vägen hem stod solen precis ovanför trädtopparna och kastade långa skuggor som räckte över hela åkern. Några grader varmare. Snabbt mörkt igen. Hemma strax efter nio.
Eller inte alls. Jag körde ett par timmar i går, söndag, bort till Sjöbo-trakten för att hjälpa några vänner med lite trädgårdsarbete. Temperaturen låg runt 8 grader och det var lite disigt, men vägarna var torra och vinden still. Motorn gick mycket bra och kändes extra pigg med extra kraft i accelerationen i den kyliga och syremättade luften. Härligt! Jag körde genom ett novembervackert landskap och stannade för en bild där vägen gick genom en skogsdunge som nästan var självlysande av höstens röda löv. Vackert.
Något annat som var vackert var att hojen startade utan problem, efter att ha stått still i två veckor, inte som förra gången då den efter två veckor uppvisade samma symptom som i somras då den stannade, vägrade att starta helt och hållet och fick till slut bogseras till verkstad i Eskilstuna. Ett nytt batteri tycks ha åtgärdat de där mystiska el-problemen. Och jag börjar tro att det var den verkliga orsaken till stoppet i somras också: ett slutkört batteri som hade gått i 10 säsonger och 15 000 mil.
Det blir lärdomen av det här: vid problem med motorcykeln som verkar vara relaterade till elsystemet: kolla alltid batteriet först. Hur gammalt är batteriet? Är det dags att byta? Även om det är nytt, fungerar det som det ska? Håller det spänningen? Etc. Batteriet är nog det enklaste att kontrollera och ev. byta. Och man kan göra det själv innan man ringer verksta’n.
Jag satte i det fulladdade och nya batteriet i morse, bytte om och körde en tur bort till Söderåsen, bara för att köra en vända. Det är sällan jag gör det nuförtiden. Hojen gick jämnt och fint och kändes piggare än vanligt. Jag antar att det var den svala och syremättade luften. Det var lite halt i en kurva och jag kände att jag tappade greppet på bakhjulet för en sekund innan det fick fäste igen, annars var vägarna relativt torra och det var kul att köra. Söderåsen var lugn, stilla och vacker. Jag parkerade vid sidan av vägen och gick och satte mig en stund vid kanten av ravinen och tittade ut över landskapet. En flock småfåglar flög tyst upp från ravinen, gjorde en skarp sväng och landade i ett träd och började äta av bären. Fortfarande tysta. När vinden tog i föll stora sjok av löv från bokarna och fyllde luften som nysnö ibland gör. Jag körde hem innan regnet kom. Inga konstiga värden från givarna, ingen fel information i displayen, inga problem med starterna. Kanske är det så, att det mystiska stoppet och el-strulet i somras (som verksta’n tolkade som fel i styrboxen, och som verkade ha kommit tillbaka i går) helt enkelt berodde på ett alldeles för gammalt batteri som jag borde ha bytt för fem år sedan?
Det var drygt en månad sedan jag körde hoj senast. Ska batteriet ladda ur på fem veckor? För säkerhets skull tog jag ur batteriet och satte det på laddning ett par timmar före avfärd. Det hann inte bli fulladdat, men jag kunde ändå ana att den gröna lampan på laddaren snart skulle lysa, det borde vara tillräckligt för att starta hojen. Sedan laddar det under körningen.
Eller inte alls.
Hojen hostade till lite när jag försökte starta, sedan började den bete sig som i somras när jag blev stående utanför Strängnäs och fick bogsera in hojen till Euromaster i Eskilstuna: jag vrider på tändningsnyckeln och belysningen tänds och systemet startar upp men displayen visar konstiga eller fel värden (bl.a. tom tank), och hojen är helt död och försöker inte ens starta.
Neeeej! Har det blivit samma fel på hojen som i somras – igen?
Jag funderade på att lägga mig i fosterställning på garagegolvet och bara grina när en tanke slog mig: ”Vänta, jag har sett på Youtube, de där gubbarna som restaurerar gamla datorer och sitter och löder i gamla Commodore 64-datorer, att när en dator får för lite ström kan den starta upp, som om den fungerar, och bete sig konstigt som om det är fel på någon av komponenterna, när datorn i själva verket bara får för lite ström.”
Tänk om det är samma sak med en motorcykel?
Batteriet i hojen har suttit där i tio (10) säsonger och jobbat i drygt 15 000 mil. Det kan vara så att det inte laddar som det ska längre och inte ger tillräckligt med ström, och då ballar hojen ur. För att den får för lite ström. Tänk om det är så enkelt? Tänk om det var så enkelt i somras? Varför kollade inte Euromaster i Eskilstuna det, hur gammalt batteriet var?
Som tur är har jag brorsans hoj hos mig över vintern, och den fungerar fint, så jag lastade över på hans och kom iväg som jag skulle. På vägen hem körde jag förbi Biltema och köpte ett nytt batteri. ”Hur länge ska ett batteri hålla?”, frågade jag i kassan. ”2-3 år”, svarade hon. Även om man dubblar det, har mitt batteri jobbat övertid de senaste 4-5 åren.
Det nya batteriet är lägre och når inte riktigt upp till kablarna, men det ordnades med ett par distanser i kork i lämplig storlek som limmades i botten på batteriet. Efter några timmars laddning monterades det nya batteriet och hojen startade som om den aldrig hade gjort något annat. Jaha, var det allt? Ett nytt batteri. Bättre ström. Ganska självklart egentligen, om man tänker efter. Jag borde göra det oftare: köpa nytt batteri till hojen, åtminstone oftare än vart 10:e år 🙂
Batteriet till vänster får ersätta det till höger på en Triumph Tiger 800 XCx (årsm. 2015) efter tio säsonger och drygt 15 000 mil.
