Vackert väder men kallt, knappt 10 grader. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, men jag låter hojen stå i dag och ägnar mig åt persedelvård i stället: försiktig rengöring av ställ med en fuktad mikrofibertrasa samt rengöring, infettning och (när fettet har torkat in ordentligt, vilket tar allt ifrån några timmar till några dagar) putsning av MC-kängor. Det blir en film också: ’Reign of Fire’ från 2002. Eller ’Drakarnas rike’ på svenska.
Det är en spännande och snygg film om hur drakarna tar över världen, igen. Efter att ha legat i dvala någonstans i jordens inre och väckts av ett tunnelbygge. De äter aska, som ju är näringsrik (men mest för växter, fast man kan väl tänka sig att drakarna har muterat), därför bränner de hela världen. De människor som överlever håller ihop i mindre grupper och byar och söker skydd efter bästa förmåga. Det gäller att överleva drakarna, tills de inte längre har något att elda upp och därför kommer att börja självdö, då kan jorden blomstra igen. Det är en bra historia, välspelat och snyggt trickfilmat. Jag gillar hur de skildrar det inrutade livet i skyddsborgen med fasta rutiner för allting – men också teater för barnen. Bevakning dygnet runt och ransonerad mat räcker inte för överlevnad, själen måste ha sitt också.
Matthew McConaughey, som dittills tydligen var mest känd för sin medverkan i romantiska komedier, gör här entré som tatuerad, tuff och välpumpad marinkårssoldat och drakdödare:
”It’s my territory, it’s your territory – they’re just renting it.”
Det jag nästan gillar bäst med filmen är att den till skillnad mot många andra katastrof- och apokalypsfilmer inte utspelar sig i USA utan i Europa, närmare bestämt England. Och att den är så uppfriskande otidsenligt vit (inga icke-vita skådespelare bara för att filmbolagets etiska riktlinjer stipulerar att bolagets produkter måste vara inkluderande).
