Kategori: Triumph Tiger XCx 800 (2015)

Jodå, det går att ta utombordaren på hojen. Men det kanske bör sägas att det är en gammal 2-taktare från 1996 på 4 hk, så den är ganska lätt och det är ingenting som kan läcka (bensintanken var tom och det finns ingen behållare med olja som i 4-taktarna).

Jag surrade motorn med två remmar, så den höll sig på plats och inte rörde sig. Det är svårt att få jämnvikt med en utombordare och jag hade slagsida åt höger tills jag stannade för att handla och kunde ställa en kasse i sidoväskan på vänster sida. Annars gick allt bra och jag körde ungefär som vanligt.

Jag har fått förtroende och tillfälle att vara handledare ett par gånger åt min brorsa, som har en fin Honda Transalp. Han har B-kort sedan länge och kör lastbil på jobbet, att ta hojkort för honom handlar mest om att lära sig ett nytt fordon. Vilket gör min roll i det hela till möjliggöraren: den som gör det möjligt att komma ut och bara köra hoj och få ett antal mil i sadeln och bli förtrogen med motorcykeln och att vara en som kör hoj. Jag instruerar inte så mycket, det får hans körskollärare göra sedan. Jag behöver inte göra det så mycket heller, därifrån jag sitter ser det ut som han inte har gjort annat än kört motorcykel.

Även om jag inte instruerar så mycket är det lärorikt och intressant för mig att vara i en handledarroll. Jag funderar mycket på vad det egentligen är man lär sig när man övningskör motorcykel, och det sätter ett nytt ljus på min egen erfarenhet och kompetens. Jag påminns också hur det var när man börjar övningsköra, bl.a. hur överväldigad man kan bli av alla nya intryck och därför helt plötsligt svänger in på en parkering för att hämta andan och vila. Det är bra, det borde jag också göra oftare.

Vi var ute och körde i början av veckan. Det var kul och gick bra. Senast var vi ute och körde i 7-8 timmar, med avbrott för lunch i Strängnäs och glass i Surahammar. Vi hade gassande sol, tryckande värme och hällande regn, men mest uppehåll. Vi hittade många fina, små vägar att köra på men vackrast var Ängelsberg och vägen upp till 256:an som i sig var mycket vacker ned till Sala.

Jag läste någonstans någon gång att det tar flera år av motorcykelkörning innan man börjar få till en bra kurvtagning. Det stämmer för mig. Jag har känt till teorin sedan länge – motstyrning, nedlägg, fysikaliska krafter, titta dit du vill komma, gasa ut ur kurvan, lägg ned och gasa ännu lite mer om du drar mot mittenlinjen, etc. – och jag har väl inte haft en särdeles dålig kurvtagning hittills, men det är först sedan förra säsongen jag har börjat uppleva mer tydligt hur fysiskt det är att köra motorcykel, särskilt i kurvorna. Men det är inte bara kurvorna det handlar om, även vid acceleration och inbromsning samspelar man aktivt med de fysikaliska krafterna som gör konkret skillnad.

Jag har blivit bättre på att sätta ned kraften i bak när jag gasar iväg från ett stopp, annars tenderar hojen att resa sig och jag håller i styret och hänger med. Det är inga stora rörelser eller viktförskjutningar jag gör annorlunda egentligen, men skillnaden blir stor, det känns som att det är hojen som hänger med mig i stället för tvärtom. Det är samma sak vid inbromsningar. Jag har nog varit bra på att ha avslappnade och något böjda armar hela tiden – dvs. inte raka, stela armar – men på sistone har jag också blivit bättre på att motverka resningen i bak när jag bromsar. Små rörelser/viktförskjutningar med kroppen, stor skillnad på körningen.

I kurvorna har jag nog haft ganska bra nedlägg på motorcykeln sedan länge, men jag har varit sämre på att följa med i nedlägget och titta dit jag ska. Jag har strävat mot nedlägget genom att luta mig lite åt motsatt håll och haft blicken för nära i kurvan. Men på sistone har jag blivit bättre på att luta mig in i nedlägget, titta längre fram genom kurvan och gasa mig ut ur kurvan på ett mer distinkt sätt. Små ändringar, stora skillnad i körningen. Bättre kurvtagning.

Det märkte jag tydligt för någon vecka sedan då jag kom fel i en snäv kurva och var på väg ut i mötande körfält. Det var ingen hög fart och jag hade inte mer än korsat mittlinjen, men ändå. Men den här gången gick jag avsiktligt emot det spontana felbeteendet (släppa gasen, räta upp hojen lite för ett ögonblick, ta ett nytt spår) och gjorde i stället som jag har lärt mig att man ska göra: luta mig ännu mer in i kurvan, mer nedlägg och mer gas. Och det fungerade! Det kändes så tydligt i hela kroppen: ”Wow, det är ju såhär jag ska ta kurvorna!” Rent konkret gjorde jag egentligen inga stora rörelser eller så, men skillnaden på hur jag tog den kurvan mot hur jag har brukat göra blev klar och tydlig. Till det bättre. Till det mer säkra.

Att köra motorcykel är ett fortsatt lärande långt efter man har klarat uppkörningen. Dynamiskt, fysiskt och ödmjukande. Lite som meditation.

har jag inte avundats en enda som suttit i en bil. Makalöst vackert väder att köra hoj i, i dag: sol, blå himmel, gula rapsfält, en miljon nyanser av grönt, lagom varmt och svag vind. Dofter av syren, hägg, gräs, blommor och t.o.m. nyslaget hö. Kan det bli bättre? Knappast. Jag stannade vid en rastplats vid en sjö och gjorde en båtbyggare och hans fru sällskap en stund. De var från kusten mellan Kalmar och Oskarshamn och frågade om jag ville köpa en nyrenoverad Petterssonbåt. Tack, men nej tack. Vackraste vägen i dag, 113 och 13 mellan Eslöv och Höör.