Att sitta på en sadel, hålla i ett styre och känna vinden i ansiktet.
Öland är vackert! Nu när jag får se det i dagsljus. Landskapet är kargt och öppet. Jag gillar de små väderkvarnarna, stenmurarna och havet som alltid är nära. Vägarna är också fina, utom när de är lagade/lappade och det är en skarv mellan den gamla asfalten och lagningen som känns som man skulle kunna sladda omkull på. Vi åker norrut och kör Ölandsleden en bit och tar några snygga bilder med havet i bakgrunden.
Från en ö till en annan, dag 8 på min lilla roadtrip är målet Ölands södra udde. Jag har ett vagt minne av att jag har varit och tittat på fyren Långe Jan för många år sedan, annars har jag aldrig varit på Öland eller vet hur jag tar mig dit.
Enligt kartprogrammet i mobilen, är den kortaste vägen från Ankarudden i Stockholms skärgård till Grönhögen på Öland, att åka upp till Nynäshamn och därifrån ta färja till Visby, sedan färja till Oskarshamn och därifrån E22 ned till Kalmar och bron över osv. Hmmm, inte så dumt faktiskt, men jag tror jag ber om den snabbaste i stället: småvägar upp till väg 225 till Södertälje, E4 till Norrköping, E22 till Kalmar och 136 mot Ottenby.
Småvägarna är roligast, böljande och kurviga genom ett vackert landskap. Vissa kurvor är så snäva och långa, att körde jag lite fortare såg jag väl mitt eget bakljus. En kort rast i Södertälje, tanka i Norrköping, snabb rast i Oskarshamn och till sist tanka i Kalmar innan jag kör sista biten över Ölandsbron och ned till Grönhögen.
Motorn går bättre på motorväg den här gången än vad den gjorde dag 2 mellan Småland och Mälardalen. Det är ungefär lika mycket motorvägskörning nu som då, i ungefär samma hastigheter, men bensinförbrukningen är bättre den här gången. Och jag hör på motorljudet och känner på vibrationerna att motorn går bättre den här gången. Men maxhastigheten är fortfarande bara drygt 120 km/h. Det är drygt när man ska köra om på motorväg. Annars är den en glädje att köra.
Det tar tid att köra från Stockholm till Ölands södra udde, hur få raster jag än tar, så det blir mörkerkörning i dag igen. Det är märkligt lite bilar ute på Öland och jag är mest ensam på vägen. Jag färdas i en bubbla som består av den verklighet som rusar förbi i ljuskäglan från mitt helljus. Annars är allting mörkt. Jag ser inte vad jag har omkring mig men anar att det är platt. Jag ser en bil långt där borta och bländar av. Den försvinner för en stund i vad jag antar är en svacka i vägen, men efter ett tag inser jag att hen kör på en annan, näraliggande väg eftersom vi aldrig möts.
Jag stannar efter en rondell i en liten by som är helt tyst och öde. Förvisso, klockan är över elva, men det är fredag och varmt och skönt ute. Jag kollar vägbeskrivningen en sista gång och går tillbaka till rondellen och tar några blommor till en som fyller år i dag. Om jag inte kör fel nu sista biten hinner jag gratta före tolvslaget. Det ska bli spännande att se Öland i dagsljus i morgon.
Efter Tärnsjö fortsatte jag norrut och stannade i Färnebo nationalpark. Forsande vatten och flugfiske. Najs! Här borde jag kunna hitta nattkvarter. Och mygg, massor av mygg. Men jag parkerade och krånglade ur mig mc-stället i alla fall, tog mitt pick och pack och började gå utefter vattnet. Jag borde inte ha gjort det, än mindre slagit upp tältet. Mygg, överallt mygg. Det var värre än i fjällen. Jag låg inlåst från myggen i tältet och svettades som en gris när jag plötsligt fick nog, rev ned allting, tryckte ned det i ryggsäcken och sprang bort till motorcykeln med miljoner hungriga mygg efter och på mig. Jag bytte om, snörde på packningen, startade motorcykeln och kom iväg på ett par minuter. Men inte utan ytterligare 10-tal myggbett. Nationalpark my ass – de borde kalla det för vad det är: myggodling! Nästa gång jag ser en skylt som det står Färnebo-någonting på, åker jag snabbt förbi utan att stanna.
Jag körde upp till Gävle. Ut till kusten där vattnet är salt, där borde myggen vara färre. Och det borde finnas stränder att tälta på. Men var? Något som heter ’Bönan’ är det enda jag känner till. Jag körde dit men hittade inget annat än små hus som effektivt spärrade vägen ned till vattnet. Och efter att ha irrat runt i Gävles utkanter i ett par timmar på jakt efter en plats att tälta på utan framgång, var klockan två och jag gav upp även i Gävle och satte kurs på Stockholm i stället. Sova får jag göra i morgon.
Det är något särskilt att köra när det är mörkt. Allt kommer närmare, tätare, jag ser bara ljuskäglan av mitt eget helljus. Och halvljus vid möte. Och så helljus igen. Och mörkret omkring mig. Ett par ögon glimmar till i vägrenen. En räv, såg det ut som. Motorn går bra och 117 km/h känns hisnande snabbt i mörkret.
Andra dagen när jag körde från Småland upp till Mälardalen, lyste bensinlampan redan efter knappt 19 mil vid ett tillfälle. Den lyser när motorn har slurpat i sig 15 liter bensin, så den borde ju aldrig lysa förrän efter minst 21,5 mil. Knappt 19 mil på 15 liter är en förbrukning på ca. 0,8 liter/mil, vilket jag tycker är i överkant även med tanke på cykelns ålder och uteslutande motorvägskörning. Enligt manualen ska den dra 0,62 och jag antar att det är blandad körning. Men vid andra tillfällen de här dagarna har jag mätt upp en förbrukning på 0,53, 0,55 och 0,59 liter/mil, då även inkluderande en del (upp till hälften) motorvägskörning. That’s more like it!
Bensinförbrukningen beror verkligen på hur motorn går. När den går hårt och ansträngt, som om den inte går på alla cylindrar och jag får liksom dra den uppför uppförsbackarna, går det åt mycket bensin. Men när den går lätt och snabbt, som om den liksom springer före, kommer jag inte bara snabbare fram, jag behöver inte tanka så ofta heller. Märkligt, eller kanske inte alls. Det ska bli väldigt spännande att byta tändspolarna hursom och se vad det ger.
Det var fint att köra in till Stockholm i gryningen på tomma vägar. Jag väntade ut regnet och åskan under ett tak till en liten blomsteraffär vid Skogskyrkogården, sedan på en mack vid Globen. Vid nio-tiden var det uppehåll och jag fortsatte söderut mot Nynäshamn. Vägen ut till Ankarudden är magiskt vacker!
Målet för dagen var Öja/Landsort. Det är så långt söderut man kan komma i Stockholms skärgård. En lång, smal och karg ö med klippor som verkar vilja hålla en borta från vattnet och där husen trängs i mitten av ön där det finns ett visst skydd från vinden. Öja/Landsort är fantastiskt vacker och väl värt ett besök. Jag gick ut på klipporna på öns östra sida och hittade ett ställe i lä för kvällsbrisen där jag slog upp tältet. Äntligen, i natt ska jag i alla fall få sova. Jag hittade också ett ställe där jag kunde bada och efter ett dopp i Skärgårdens salta och svala vatten gjorde jag i ordning lite vakumförpackad campingmat och slocknade sedan som ett ljus.
Dag sju. Jag kör norrut för att se om jag kan hitta min pappas föräldrarhem strax norr om Tärnsjö. Jag tar småvägarna upp till väg 72 mot Heby där jag tankar lite och fortsätter sedan 56 mot Gävle. Det ligger som ett dis över åkrarna och i skogen. Det är röken från storbranden utanför Sala. Överallt, lukten av brand. Otäckt! Jag hoppas de får bukt med den snart och att ingen skadas allvarligt.
Någon mil före Tärnsjö börjar jag känna igen landskapet. Skogen är vacker här. Man kan se långt i den. Det är mycket sand i jorden. Ibland sticker små vägar – två hjulspår bara – bort genom skogen, helt spikrakt så långt man kan se.
Jag kör genom Tärnsjö. Jag var inte ofta hos farmor och farfar som barn. Jag har inget direkt minne av att vi var till Tärnsjö, men det måste vi ha varit någon gång. Det känns som jag sett det här förut.
Jag kör vidare och hittar huset. Här bodde farmor och farfar. Här växte pappa upp. Jag kommer härifrån, åtminstone till hälften skulle man kunna säga. Det ser ut som jag kommer ihåg det, fast inte lika stort. Jordkällaren, vattenpumpen och utedasset är kvar. Jag kommer ihåg åkern bakom huset. Jag känner igen känslan när jag står och tittar ut över den. Annars känns stället mer igenvuxet, jag minns det som öppet och nästan alltid blåsigt.
Jag knackar på men ingen svarar. Jag tar några foton och lämnar en lapp att jag varit där och vem jag är. Jag vet inte riktigt varför men det känns som en schysst sak att göra. Nu behöver jag hitta en bra plats att tälta på.
Dag 2. Nästa anhalt: landet, som ligger ett par mil söder om Enköping. Stannar på fina Lovsjöbadens camping strax söder om Jönköping (avfart 92) för lite potatissallad och cola, ett svalkande bad och ladda mobilen Skönt att slappa ett par timmar mitt på dagen innan jag kör vidare. Missar avfarten till Vadstena och väg 50 norrut, men vid nästa avfart går en jättefin 70-väg rakt över till Vadstena genom ett böljande landskap av solmogna åkrar. Tankar i Askersund, ordentlig träsmak vid Västerås, men jag stannar inte förrän i Enköping. Mörkerkörning sista biten ut till landet. Bra, jag behöver träna på det.
Dag 3. Varmt! Svårt att komma iväg någonstans, men på eftermiddagen kör jag till Västerås för att hälsa på en god vän. På en 80-sträcka mitt i Västerås kopplar tändspolarna ur helt och hållet. Värst hittills, tror jag. Som att släppa gasen, ungefär. Farten sjunker till ca. 50 innan jag trixar igång tändningen igen och kan köra vidare. Som tur var det tomt bakom mig, men läskigt är det ändå.
Väl framme blir det kärt återseende, god mat, givande samtal och svalkande bad i Mälaren. Och jag får provköra hans Triumph Tiger Sport 1050 – kul! Den känns pigg och kul – lite bångstyrig – med en slags… ban-karaktär. Det kanske är det lite bredare bakhjulet som bidrar till den känslan. Den har en helt annan fjädring – hårdare, antar jag – än min Tiger som gör att jag känner underlaget på ett helt annat sätt. Snabb är den hursomhelst.
Dag 4. På vägen tillbaka till landet stannar min motorcykel igen, men den här gången är det bara jag som glömt bensinkranen 🙂 Egentligen hade jag tänkt att bara mellanlanda, bada lite, plocka upp resten av packningen på landet och sedan åka vidare. Men ’Årets varmaste dag?’ står det på svt.se. Och det är otäckt varmt. Jag stannar och drar vidare i morgon i stället.
Dag 5. Tyst. Det är helt tyst här. Vinden står stilla och fjärden ligger som en spegel. Till och med fåglarna är tysta. De behöver inte skrika och bråka för att höras över stadens larm, här hörs vartenda litet pip. De svävar tysta genom luften och landar bakom mig någonstans. Jag kan höra deras vingar slå. De håller på med något. Men inte ett pip. Det behöver inte sägas något i den här tystnaden.
Jag stannar upp i den här stillheten och kan inte förmå mig att komma iväg i dag heller. Jag stannar ytterligare en natt här. Men det blir en dagsutflykt till Skokloster. Jag var där för länge sedan, i ett annat liv. Vi hade hyrt en liten bil över en helg och åkte runt till olila slott i Mälardalen i ett försök att vara kulturella. Det jag kommer ihåg bäst från den gången, var att jag kände mig i underläge för att jag inte hade körkort och att det var hon som körde hela tiden. Men i dag kör jag själv.
Jag hittar inte fram till själva klostret. Synd, jag minns det som vackert. Men det är kul att komma ut och köra lite. Motorn går bra i dag och vägarna är fina och roliga att köra.