Etikett: Lånehoj

Nästa vecka är det dags att börja köra hoj igen, primärt regelbunden pendling fram och tillbaka till jobbet må–fr. Pågatågen i all ära, men det är roligare – och tyvärr fortfarande mer pålitligt – att köra själv. 9 000-milaservice i dag + nya däck och ny kopplingsvajer. Mitt mejl från i julas hade tappats bort någonstans på vägen, så jag får Scorpion Trail-någonting den här gången istf Continental TKC 70 jag brukar köra på. Jag kör förvisso mest på asfalt i vilket fall som helst, men när man hittar en fin grusväg är det kul att ha grepp. Den nya kopplingsvajern verkar dock ha gjort växlandet lite mindre klonkigt – skönt! Total service- och underhållskostnad efter fyra säsonger och 9 200 mil: 89 400 kr.

Jag får lånehoj över da’n den här gången, en BMW S 1000 XR: ”The motorcycle with the dynamic performance of a racer, the upright seat position of an adventure machine and the endurance of a tourer.” Kul koncept värt att prova. Kopplingen kräver ordentligt med handkraft, men frambromsen nyper desto bättre. Motorn låter högt och känns rackarns pigg. Jag gillar det breda styret och den upprätta ställningen, men hjulen känns små och kan väl inte erbjuda några vidare offroad-egenskaper. Bitvis svajar hojen lite i låg hastighet, men i hög hastighet är den stabil och lättmanövrerad och kul att köra. Jag gillar inte instrumenteringen, men det är en vanesak. Vindrutan sitter i högsta läget och gör att jag får all vind rakt på visiret och otäcka vibrationer runt hjälmen. Det brukar vara så när man är 190 cm lång. Är det inte en väldigt lång vindruta är det lika bra att dra ner den i lägsta läget och ta vinden i bröstet i stället. Jag sitter bekvämt och får känslan att en dagstur om 50 mil på den här hojen är nog inte några större problem. Men det är en ganska liten och kompakt hoj. Det mest intressanta är motorn och dess karaktär. Den har ett annat temperament och humör än än min Tiger. BMW:n manar mig inte nödvändigtvis att köra väldigt snabbt eller för snabbt, men att vara mer precis och distinkt i mitt sätt att köra: ”Hur ska du ha det nu, gasa eller inte; ska du köra på 5:an eller 6:an? Kom igen, bestäm dig – nu!” Man sitter inte och rullar på momentum och smyger in växlarna och accelererar långsamt, här är det mer PÅ eller AV som gäller Det spontana intrycket efter en kortare provtur är att det är en kul hoj med mycket motor, bra acceleration och fart. Man kör som om det vore en sporthoj (antar jag, jag har inte mycket erfarenhet av sådana hojar) men med bekvämligheten och sittställningen hos en adventure-touring.

De lyckades borra bort den högra justeringsskruven vid bakhjulet som hade fastnat, utan att skada gängor eller sving, kostnad: 1 700 kr. Nu kan jag spänna kedjan själv igen. Men jag måste få rutin på att ”motionera” justeringsskruvarna med jämna mellanrum, och ha på lite 5-56 på dem ibland, så ingen av dem fastnar igen. Rostfritt stål och aluminium är tydligen ingen bra kombo. Har man otur kan man få byta hela svingen. Det får mig att undra hur man har tänkt när man designade hojen – varför inte ha en slags insats i svingen som skruven kan sitta i, och som man kan byta om den fastnar? Det verkar galet att man riskerar att byta hela svingen för att en skruv har fastnat.

Jag fick en lånehoj under servicen, så jag kunde ta mig fram och tillbaka till jobbet. Jag fick välja mellan en KTM 1190 Adventure eller en ”trött, liten BMW”. Jag valde faktiskt den senare. En stor 1200-kubikare kan man väl alltid provköra, men hur ofta får man anledning att testa en liten encylindrig 300-kubikare? Det var en kul, intressant och lite frustrerande upplevelse. Den lät som en trimmad moped, tyckte jag. Dragläget låg inte alls där jag är van, så jag fick tre motorstopp på den korta vägen till jobbet. Jag vande mig heller aldrig vid det höga varvet, eller att det tog sådan tid innan det hände något när jag gasade. Det var kanske fel att köra på motorvägen men omkörningar blev nästan farliga eftersom det inte hände något när jag bytte fil och gasade, först ett par sekunder senare låg jag i 118 km/h och 7 000 varv. I övrigt var den väldigt trevlig, lätt och smidig, och i lite lägre farter är den säkert helt okej. Men det roligaste med dagens lånehoj var ändå att återse min Triumph Tiger, den kändes som en sporthoj efter att ha kört BMW:n

Dags för service igen: diagnos, kontroll, byte av olja och filter, ventiljustering, m.m. Den här gången får jag lånehoj: en Triumph Tiger Sport 1050. Storleksmässigt känns den lika stor som min Tiger 800, och jag sitter ungefär likadant på den, men motorn har en annan, mer sportigare karaktär. På väg från JE68 gasar jag på som vanligt för att komma upp i typ 50, tittar på mätaren och upptäcker att jag kör i drygt 70. Wow, vilket ax! På motorvägen tappar jag farten igen och upptäcker att jag ligger i drygt 150 km/h, samtidigt som jag ser en trafikpolis på en bro över vägen rapportera något till sin kollega längre bort. Oups! Jag styr in bakom en långtradare och ligger där i några mil. Inget händer. Ibland har man tur som en tokig Triumph Tiger Sport 1050 är en mycket trevlig bekantskap, rolig och bekväm att köra med en motor som har mycket temperament och fart.