Etikett: Vägen

Ja, varför inte? Man kan ta det på passagerarsätet. Tyngden är inget problem, jag hade lika gärna kunnat ha en passagerare där, och även om hon hade varit kort och smal hade hon vägt minst dubbelt så mycket som batteriet som väger 18-20 kilo. Det viktigaste är nog att surra batteriet så att det absolut inte faller av. Jag använde spännband på båda sidor som gick mellan motorcykelns handtag under sadeln och handtaget på batteriet. Jag drog och slet i det sedan, men det satt som berget på bönpallen. Jag hade kunnat ta min egen hoj men valde gästmotorcykeln den här gången för en lite längre tur. Det var intressant att köra den tungt lastad dit, klart lättare hem. Det blev 85 mil på två dagar. Jag gillar Honda:n: 5 växlar, bra drag på något sätt (även om den kanske inte är lika ”pigg” i alla lägen i jämförelse med min Triumph Tiger) och lättmanövrerad. En mycket trevlig hoj. Snygg är den också 🙂 Vackraste vägen i dag var omledningen på väg 23 norr om Hästveda som gick genom ett vackert landskap av lövträd som lyste magiskt i en skir vårgrönska.

Det måste ha varit minus i natt, för radiatorerna i lägenheten gick varma, och i morse var det som ett tunt lager snö på taket på huset mittemot. Men senare på dagen var det nästan 10 grader varmt i solen. Och vägarna såg torra och fina ut.

Ole, dole, doff… Ska man ta en tur med den blåa eller gula? Gästhojen fick ju en anmärkning vid servicen att kedjan kändes kärv och fick oljas upp ordentligt innan den löpte som den skulle. Jag tar väl ut och motionerar den gyllene Hondan några mil, så den inte kärvar ihop helt och hållet, tänker jag.

108:an bort mot Söderåsen är alltid fin en vacker dag som denna. Jag mötte några andra hojar som var ute. Landskapet – det öppna, böljande och bördiga Skåne – är vackert bortom ord. Hondan gick bra i den kalla luften. Halvvägs tog jag av västerut och började köra hemåt på 109:an och 110:an. I den mer höglänta terrängen låg det (kvar) ganska mycket snö på tak och åkrar. På motorvägen sträckte vi lite på benen. En skön tur med en fin hoj som gav mersmak.

Nu under kvällen har jag rengjort och rekonditionerat en av sidoväskorna med plastpolish med färg. Jag vet inte hur länge det håller, och jag kommer inte att ha väskorna monterade under vanlig tvätt med avfettning och bilschampo, men det blir snyggt. Jag planerar att göra detsamma med de svarta plastdetaljerna på själva motorcykeln också, men då använder jag en annan plastpolish utan färgpigment. Den med pigment får jag inte att fungera så bra på släta ytor.

Jag satte i det fulladdade och nya batteriet i morse, bytte om och körde en tur bort till Söderåsen, bara för att köra en vända. Det är sällan jag gör det nuförtiden. Hojen gick jämnt och fint och kändes piggare än vanligt. Jag antar att det var den svala och syremättade luften. Det var lite halt i en kurva och jag kände att jag tappade greppet på bakhjulet för en sekund innan det fick fäste igen, annars var vägarna relativt torra och det var kul att köra. Söderåsen var lugn, stilla och vacker. Jag parkerade vid sidan av vägen och gick och satte mig en stund vid kanten av ravinen och tittade ut över landskapet. En flock småfåglar flög tyst upp från ravinen, gjorde en skarp sväng och landade i ett träd och började äta av bären. Fortfarande tysta. När vinden tog i föll stora sjok av löv från bokarna och fyllde luften som nysnö ibland gör. Jag körde hem innan regnet kom. Inga konstiga värden från givarna, ingen fel information i displayen, inga problem med starterna. Kanske är det så, att det mystiska stoppet och el-strulet i somras (som verksta’n tolkade som fel i styrboxen, och som verkade ha kommit tillbaka i går) helt enkelt berodde på ett alldeles för gammalt batteri som jag borde ha bytt för fem år sedan?