Vi var till mina föräldrars lantställe i helgen. Det regnade lite strax utanför Enköping, annars var det fint. Men väldigt blåsigt – lite vingligt och svårt att hålla hastigheten prick. Annars gick allt bra. Många sköna mil blev övningskörda, jag ska inte behöva oroa mig för den delen av uppkörningen: när vi kör i trafik. Och jag fick övningsköra med passagerare igen.
På vägen ned gick motorcykeln väldigt konstigt ett tag. I en uppförsbacke började den hacka som om jag inte hade fått i växeln ordentligt, eller att det var en för hög växel. Jag körde in till kanten och startade om. På 110-vägen lite senare bara dog den – läskigt! Tur att det var lite trafik och inga bilar direkt bakom. Jag stannade vid vägkanten igen och startade om, då gick den hur fint som helst. Mysko. Vi körde vidare men efter ett tag dog den igen, på ungefär samma sätt som när jag fick bensinstopp på motorvägen förra året.
Jag startade och efter en viss tvekan gick motorn igång igen. Vi körde vidare och den här gången gick motorn utan vidare problem. I vissa lägen kunde jag känna hur motorn liksom tappade… fart; driv; acceleration, och det kändes som om den kanske skulle stanna igen, men den spann vidare. Det kanske bara var motvinden eller min inbillning. Sett över hela helgen har motorn låtit hur fint som helst och känts pålitlig. Skönt. Och de där smällarna i avgasröret som alltid blev när jag saktade farten förra året, de är borta efter vårservicen.
Apropå fart är det fascinerande hur olika jag upplever den. Att köra i 110 km/h på en bred och välansad riksväg känns efter ett tag som om jag står stilla: jag springer snabbare än det här! Jag blir verkligen fartblind. Men att köra lilla vägen till landet som är smal, backig, kurvig och på sina ställen både grusig och rejält gropig – det känns vansinnigt snabbt! Då behöver jag inte köra fortare än 70 km/h för att känna fartens tjusning i hela mig.
På en liten väg rusar allting emot mig med en väldig fart och tusen intryck processas hela tiden och vägen svänger och är sällan rak. Jag har passagerare och funderar ett ögonblick på om vi pratade något om kurvtagning. Jag prövar att ta kurvorna ungefär som när jag själv sitter bakpå: andas, slappnar av, bara sitter ned i kurvan och låter motorcykeln ta mig igenom. Jag försöker hitta den där fina balansen mellan att jag aktivt kör motorcykel med rak rygg och har blicken där framme och kommer dit jag tittar och ligger liksom lite före hela tiden, och att samtidigt bara vara – här och nu – ett med motorcykeln och sitta ned i kurvan och låta motorcykeln och naturkrafterna göra jobbet och föra mig mjukt genom kurvan. Wow, härligt!
Motorcykelåkning är som Qigong ibland. Kanske är det samma sak, alltid, egentligen. Närvaron är densamma. Glädjen och att slappna av utan att slappa, är detsamma. Att andas. I Qigongen försöker jag hitta vilan i att stå, i MC-körningen vilan i att sitta rak i ryggen med avslappnade armar. Att känna Moder Jord och vara ett med allting – det återkommer såväl i Qigong som i MC-körning, tycker jag.
Jag hade skjuts i dag fram och tillbaka till jobbet. Det gör en alltid lite extra alert. Förutom att jag tapade balansen lite vid ett rödljus och höll på att kladda till det, körde jag mycket bra, säkert och mjukt.