Etikett: Vägen

Mulet och ganska blåsigt. En kortare tur till Helsingborg och Väla. Jag hade velat åka över till Österlen eller åtminstone ned till Ystad sedan, men det blåste för mycket och i längden blev det bara jobbigt att sitta och bråka med kastbyarna. Okej om man har ett mål med resan, men ska man bara ut och åka för åkandets skull vill jag ha lite bättre väder.

Nya kåpan verkar mer stabil än den gamla. I dag när det blåser så mycket är det svårt att säga vilken som hade varit bäst, men jag tror den gamla hade varit mer av ett vindfång och gjort hela motorcykeln lite mer instabil och jobbig att styra, än den nya och mindre kåpan.

Jag hade lite knepigheter med att starta i går. Motorcykeln gick i gång hur fint som helst och batteriet verkar vara vid god vigör, men den startade bara i friläge och utan koppling. Förra året startade den lika bra med en växel och koppling i. Fast i dag verkade allt fungera som vanligt igen. Inga problem att starta, i friläge såväl som med växel och koppling i. Jag hoppas det håller i sig.

Något annat jag upptäckte i dag är att tutan har somnat in under vintern. Den ger inte ett ljud i från sig. Det måste jag fixa, om inte för något annat så för besiktningen. Och jag skulle behöva köpa en ny blinker också. Den fungerar, men lagningen med ståltråd och eltejp är verkligen inte snygg 🙂

Mätarställning: 8 077 mil

Dag 2. Nästa anhalt: landet, som ligger ett par mil söder om Enköping. Stannar på fina Lovsjöbadens camping strax söder om Jönköping (avfart 92) för lite potatissallad och cola, ett svalkande bad och ladda mobilen Skönt att slappa ett par timmar mitt på dagen innan jag kör vidare. Missar avfarten till Vadstena och väg 50 norrut, men vid nästa avfart går en jättefin 70-väg rakt över till Vadstena genom ett böljande landskap av solmogna åkrar. Tankar i Askersund, ordentlig träsmak vid Västerås, men jag stannar inte förrän i Enköping. Mörkerkörning sista biten ut till landet. Bra, jag behöver träna på det.

Dag 3. Varmt! Svårt att komma iväg någonstans, men på eftermiddagen kör jag till Västerås för att hälsa på en god vän. På en 80-sträcka mitt i Västerås kopplar tändspolarna ur helt och hållet. Värst hittills, tror jag. Som att släppa gasen, ungefär. Farten sjunker till ca. 50 innan jag trixar igång tändningen igen och kan köra vidare. Som tur var det tomt bakom mig, men läskigt är det ändå.

Väl framme blir det kärt återseende, god mat, givande samtal och svalkande bad i Mälaren. Och jag får provköra hans Triumph Tiger Sport 1050 – kul! Den känns pigg och kul – lite bångstyrig – med en slags… ban-karaktär. Det kanske är det lite bredare bakhjulet som bidrar till den känslan. Den har en helt annan fjädring – hårdare, antar jag – än min Tiger som gör att jag känner underlaget på ett helt annat sätt. Snabb är den hursomhelst.

Dag 4. På vägen tillbaka till landet stannar min motorcykel igen, men den här gången är det bara jag som glömt bensinkranen 🙂 Egentligen hade jag tänkt att bara mellanlanda, bada lite, plocka upp resten av packningen på landet och sedan åka vidare. Men ’Årets varmaste dag?’ står det på svt.se. Och det är otäckt varmt. Jag stannar och drar vidare i morgon i stället.

Dag 5. Tyst. Det är helt tyst här. Vinden står stilla och fjärden ligger som en spegel. Till och med fåglarna är tysta. De behöver inte skrika och bråka för att höras över stadens larm, här hörs vartenda litet pip. De svävar tysta genom luften och landar bakom mig någonstans. Jag kan höra deras vingar slå. De håller på med något. Men inte ett pip. Det behöver inte sägas något i den här tystnaden.

Jag stannar upp i den här stillheten och kan inte förmå mig att komma iväg i dag heller. Jag stannar ytterligare en natt här. Men det blir en dagsutflykt till Skokloster. Jag var där för länge sedan, i ett annat liv. Vi hade hyrt en liten bil över en helg och åkte runt till olila slott i Mälardalen i ett försök att vara kulturella. Det jag kommer ihåg bäst från den gången, var att jag kände mig i underläge för att jag inte hade körkort och att det var hon som körde hela tiden. Men i dag kör jag själv.

Jag hittar inte fram till själva klostret. Synd, jag minns det som vackert. Men det är kul att komma ut och köra lite. Motorn går bra i dag och vägarna är fina och roliga att köra.

Jag var med på Motorsport i Landskronas temarunda i dag. Samling mellan 10 och 11 för fika och bekanta sig med andra, sedan avfärd söderut. Det är kul att gå runt och kolla vad andra kör för motorcyklar och kanske snacka lite kubik, modellår och så’nt. Det var två ryska motorcyklar med sidovagn där, Ural, som såg ut att vara från mitten av 50-talet men som var från 2006 och -08. Varför ändra ett vinnande koncept? Hur koola som helst! Annars var det alla möjliga märken, modeller och storlekar på motorcyklarna. Förarna var dock mestadels män i övre medelåldern. Fler kvinnor som kör själva vore trevligt.

Temat för dagen var Wallander-filmerna. Jag känner till karaktären Wallander och böckerna om honom – jag kanske t.o.m. har läst en – men jag vet inte om jag har sett någon av filmerna. Det gjorde inget. Jag njöt av de vackra vägarna ned mot Sjöbo och vidare mot Ystad, och att köra i kolonn för första gången i mitt liv. Det var kul!

Lunch på Jaktpaviljongen. Men när temarundan fortsatte avvek vi och fortsatte på egen hand mot en näraliggande sandstrand för sol och bad i stället. Wallander fick vänta till en annan dag.

Motorn går fortfarande väldigt bra efter servicen hos Ackes i Sjöbo. Det är en fröjd att köra! Men det är något fel med tändspolarna (eller om jag har riktigt otur, tändboxen). Upp till 5000 varv är det inga problem, men sedan börjar motorn att… Jag vet inte, det är som den liksom tappar tändningen, som att det blir glapp någonstans. Om jag försöker accelerera snabbt när jag ligger över 5000 varv kan jag tvinga upp den till kanske 125 km/h. Med tvekan och ryckig gång. Men om jag gasar långsamt och liksom låter motorcykeln ta det i sin egen takt – känns det som – kan jag lura upp den i 140 km/h.

På väg hem igen till Skåne efter en veckas stugbaserad vandring i fjällen runt Helags. Motorcykeln står fortfarande inne på verkstad, så jag har åkt bil. Vi körde över Flatruet på vägen upp till Ljungdalen där vi skulle börja vandringen. Flatruet är vidsträckt och platt. Här stormar det när det blåser. Lång och rak grusväg. Längre fram bygger man tre nya broar och en del av gruset var stort som knytnävar. Inget att köra motorcykel på direkt. Annars skulle det vara skoj att köra den här vägen. På vägen hem däremot körde vi en annan väg tillbaka, vägen som kallats Sveriges sämsta väg: 11 mil grusväg mellan Ljungdalen och Åsarna. Men sedan några år tillbaka är den asfalterad. Och vilken fantastisk väg! Den vill jag komma tillbaka till och köra med motorcykel. Den är fin hela vägen men helt magisk mellan Ljungdalen och Börtnan – jag tappade andan över varje krön och i varje kurva. Vilket fantastiskt vackert land vi bor i: de karga fjällen, skogarna med de stolta granarna, de porlande bäckarna, blåa sjöar… Wow. Tack. Mums. Se upp för renar och älgar bara.

Jag hälsade på ett par vänner i Småland i går, på Midsommarafton, för en sillunch och lite jordgubbar. Jag tog 108:an norrut genom Röstånga, förbi Skäralid, Ljungbyhed, Perstorp och sedan en bit på E4:an innan det var dags att åka sista biten på gamla Riksettan. Det var lite blåsigt, lite kallt och regnet hängde i luften. Klassiskt Midsommarväder, med andra ord. Men förutom blåsten ett perfekt MC-väder enligt mitt tycke.

Riksettan. Den gamla E4:an. Alla som susar fram på E4:an nu, de trängdes förr i tiden på den här vägen. Vilken trafik det måste ha varit. Vilket liv. Nu gapar den mest bara tom och öde i skogen, som en överdimensionerad och lite bortglömd 70-väg, inte bara för att det är Midsommarafton. Det är lite samma energi i Riksettan som på en gammal banvall, man kan nästan känna alla tåg som gått där och alla människor som suttit i vagnarna och färdats mot nya mål, kommit hem igen eller bara åkt fram och tillbaka till jobbet.

Det var fascinerande att vara ute och köra motorcykel på Midsommarafton. Det var överlag väldigt lite trafik, bitvis var jag helt ensam på vägen, och pga vädret var det inte heller särskilt mycket folk ute. De flesta satt nog inomhus och fyllnade till. Genom ett litet samhälle, det kan ha varit Perstorp, såg jag inte en (1) människa – spöklikt! På motorvägen hälsade vi som körde motorcykel på varandra, även mötande. Jag kanske missar något, men det känns inte som man brukar göra så i vanliga fall, men vi kanske gör det på Midsommarafton eller bara när det är lite trafik. Det känns bra i vilket fall som helst.

Två sträckor av 108:an var nybelagd och fin. Men inte med asfalt utan med något som såg ut som grus men inte löst grus. Det var liksom ihopklistrat på något sätt. Oljegrus kan det vara. Det är något mitt emellan asfalt och grusväg. Halt kändes det i vilket fall som helst, väldigt sladdrigt och halt. Det är två kortare 70-sträckor söderut, ganska snart från E4.an. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt var. Men det är svårt att undgå dem. Jag vågade inte hålla mer än 60-65 km/h. Läskigt! Det borde sitta uppe ordentliga varningsskyltar tills gruset har satt sig och väggreppet är bättre. Hur den där vägen blir i höst när det blir lite kallt också, det vill jag inte ens tänka på.