Etikett: Vägen

Utsikten från Kinnekulle är vansinnigt vacker en sådan här dag. Själva kullen i sig är också intressant med en spännande historia. Efter en övernattning hos goda vänner vid foten av kullen är det dags att dra vidare mot norra Småland. Det finns många fina, små vägar i de här trakterna som är fantastiska att köra motorcykel på, men efter lite överläggande blir det småvägarna väster om E20 upp mot Mariestad, 202 österut mot Karlsborg (hittade ett litet smultronställe mellan Töreboda och Undenäs), 195 söderut mot Jönköping (kanske inte är världens roligaste MC-väg men går genom ett vackert landskap) och 132 nordost mot Lekeryd och Aneby. Norra Småland alldeles öster om Vättern är kuperat, närmast magiskt och mycket vackert.

Två fina dagar i Västerås med god mat, gott sällskap och långa bastubad. Jag gillar att kliva in i bastun redan vid 40 grader, ösa på med mycket ånga vid 50 och sedan stanna mellan 60 och 65. Och basta länge, ett par timmar minst. I dag är det dags att köra vidare och ta mig till Tiveden. Jag tar gamla vägen västerut från Västerås genom Dingtuna, 56 söderut över Kvicksund, höger i en rondell och kör mot Tumbo, sedan en fin väg mot Arboga, E20 västerut, 56 mot Norrköping (den är fin mellan Kungsör och Katrineholm), över Hjälmaren, sedan fina 214 västerut genom Åsköping och Läppe. 52 mot Kumla bjuder bitvis på kilometerlånga rakor men känns ändå roligare än motorvägen. Efter Askersund är det 49 söderut och sista biten är det 202 mot Undenäs som är en mycket vacker och rolig väg att köra motorcykel på. Tyvärr regnade det större delen av vägen, så jag var mest bara kall och körde lugnt och försiktigt. Men det är ändå alltid kul att köra hoj.

Jag älskar den gamla vägen, i det här fallet till Västerås. En fin 80-väg med rejält tilltagen vägren och i allt övrigt byggd och dimensionerad för en trafikmängd som den inte har längre. Den känns nästan öde, lite som en gammal banvall. Nu tar alla nya motorvägen i stället, men förr var det här den stora pulsådern som alla färdades via. Jag tycker vägskylten som talar om hur långt det är till Oslo skvallrar om det också.

Jag körde upp till sommarstugan i går. 42 mil Eco Driving från Malmö till Linköping på 23 över Höör, Älmhult, Växjö, Hultsfred, Vimmerby och Kisa. Jag fick i 17 liter när jag tankade i Linköping inför sista etappen, så jag hade nog kunnat fortsätta och tanka i Norrköping i stället. Jag måste testa det någon gång, drygt 46 mil vore inte dåligt på en tankning (19 liter) – med packning.

Det är lugnt och fint på landet, såhär skulle jag vilja bo. Det är nästan mulet och svalt i luften men kanske solen bryter igenom lite i alla fall. Det är ”ingen riktig värme i luften”, som man brukar säga. Mao, en helt vanlig, lagom svensk sommar. Jag förstår inte varför vissa tycker så illa om det ordet, lagom. Jag tycker lagom är perfekt. Nu dags för en kaffe. Semester, ingen plan, hojen rullar fint. Några hundra mil till nästa service, lätt packning med det nödvändigaste och vänner att ha vägarna förbi. Härligt!

Jag höll på att köra omkull i en liten rondell på vägen hit, förresten. Jag skulle svänga höger i den och har kört där många gånger förr och alltid saktat in, för jag tycker den ser snävare ut än vad den är, men den här gången låg jag kvar på 5:an och höll väl runt 50 in i rondellen och det gick jättefint: bra spår, däcken hade grepp och nedlägget var inte så skarpt att fotpinnen skrapade i, men plötsligt halkade jag till och hela hojen krängde till – ordentligt. Wow, okej, jag är vaken! Jag har tappat greppet mer eller mindre förr, men det här var värst hittills. Det gick bra, men det var otäckt. Jag stannade inte och kollade vad det var: kanske en fläck olja eller diesel på fel ställe, eller något annat halt. Grus tror jag inte att det var, jag varken kände eller hörde något som påminde om det.

Hursomhelst, det jag tar med mig var att hojen snabbt fick grepp igen och att den liksom rätade upp sig själv på något sätt och jag kunde bara fortsätta innan jag egentligen fattade vad som hände. Och jag har tänkt på det tidigare, min Triumph Tiger 800 känns som en väldigt stabil och välbalanserad hoj. Jag är ingen hoj-expert och har kanske inte så mycket att jämföra med, och mycket av väglaget sitter i bra däck med rätt lufttryck (och i det här fallet, korrekt packad hoj och rätt inställd fjädring) – dessutom är jag partisk – men jag lägger ned hojen i kurvorna så mycket att fotpinnarna skrapar i ibland (och de ligger ganska högt på en touring/adventure), men jag upplever aldrig någon tveksamhet från hojen eller att det skulle vara svårt att hantera en ev. situation p.g.a. underlaget, och jag känner mig alltid trygg i sadeln. Tack Tiger.

Drive carefully <3

UPDATE 2019-07-14: När jag körde genom rondellen i dag, fast från andra hållet, såg jag att det troligtvis var lite grus jag halkade på. Längre ut på landet vet jag att det kan ligga lite grus här och där på vägarna och kör försiktigt, men den här rondellen ligger närmare stan och jag trodde den var säker. Dagtid hade jag nog sett gruset och kunnat undvika det, men att chansa sådär som jag (faktiskt) gjorde när det är mörkt var dumt. Jag är glad att det ändå gick bra.