Lägenheten kändes liten i går, väggarna kröp närmare för varje timma som gick, då är det dags att komma bort ett tag. En natt i tält lockade. Jag kom i väg sent, strax efter halv åtta, då var det helt mörkt och sex grader. Men jag har varit där förr, vet vägen dit på ett ungefär, är varmt klädd och har ficklampa.
Jag körde lite fel men kom fram nästan som planerat och parkerade vid en vägbom. Underlaget var sådär: ”Man borde ha en platt sten eller nå’t under stödet.” Jag lyste lite planlöst på marken omkring mig och det första jag fick syn på var en platt, liten sten som passade perfekt under stödet.
Det var stjärnklart och helt tyst. Ett varmt ljus från ett fönster letade sig genom träden, sedan såg jag att det var månen som var på väg upp. Där vägen svänger och vänder tillbaka gick jag ut bland de tysta träden, över en liten bäck och upp på en av de små åsarna. Jag slog upp tältet på samma plats som när jag var där första gången. Något annat hade jag inte hittat i det mörkret.
Det droppade på tälttaket nästan hela natten, men det mesta var nog dimma och fukt som droppade från grenarna på träden omkring mig. Ett extra liggunderlag (ett vanligt grått) under tältet där man ska sova, förutom det man har inne i tältet, skyddar tältgolvet mot vassa stenar men också mot markkyla. Och jag sov ganska bra.
På morgonen gjorde jag lite qigong och solen bröt fram en stund och sken genom träden och dimman och det var vackert så man kunde bli religiös. Efter frukost och kaffe var det dags att gå tillbaka till motorcykeln för att byta om och surra packningen. Jag brukar ha hjälm, ryggplatta, tröja med skydd och byxorna kvar i packväskorna på hojen (har jackan utan skydd som tjock skaljacka och kör i vandrarkängor).
Jag tycker nog bäst om att köra motorcykel på det här sättet, som ett fantastiskt medel att ta mig ut i naturen, t.ex. för en natt i tält. Hojen går tyst (inga tillsatser för extra ljud) och jag kör sakta och försiktigt, särskilt i skogen. Tack skogen, träden och vackra november <3