Jag anser mig egentligen vara cyklist. Men inte en av dem som kommer farande med sammanbiten min i tajta trikåer på en väloljad sugrörs-cykel som om Giro d’Italia kördes på vanliga cykelbanor. Nej, jag cyklar en Skeppshult ARC och maxar kanske 40 km/h i brant nedförsbacke, medvind och på väg hem. Jag bara älskar att cykla, året om, dygnet runt och i alla väder. Jag brukar säga att jag har en liten, liten hjärnskada som gör att bland det roligaste jag vet, är att sitta på en sadel och hålla i ett styre och trampa med fötterna och känna vinden i ansiktet.
Att köra motorcykel är kanske en naturlig fortsättning på att cykla. Det är något visst att färdas på två hjul. När man kör bil sitter man inuti i en plåtlåda och tittar ut på omgivningen genom en skärm, men på två hjul finns det ingen ’omgivning’ – man är ett med allting. Man ser och känner allting direkt och påtagligt och levande: vinden i ansiktet, den blå himlen och doften av… nyslaget hö, granskog eller hav. Så är det att cykla.
Så måste det vara att köra motorcykel.