Tältnatt

Lägenheten kändes liten i går, väggarna kröp närmare för varje timma som gick, då är det dags att komma bort ett tag. En natt i tält lockade. Jag kom i väg sent, strax efter halv åtta, då var det helt mörkt och sex grader. Men jag har varit där förr, vet vägen dit på ett ungefär, är varmt klädd och har ficklampa.

Vägen bort, någonstans, genom skogen i vackra november.

Jag körde lite fel men kom fram nästan som planerat och parkerade vid en vägbom. Underlaget var sådär: ”Man borde ha en platt sten eller nå’t under stödet.” Jag lyste lite planlöst på marken omkring mig och det första jag fick syn på var en platt, liten sten som passade perfekt under stödet.

Det var stjärnklart och helt tyst. Ett varmt ljus från ett fönster letade sig genom träden, sedan såg jag att det var månen som var på väg upp. Där vägen svänger och vänder tillbaka gick jag ut bland de tysta träden, över en liten bäck och upp på en av de små åsarna. Jag slog upp tältet på samma plats som när jag var där första gången. Något annat hade jag inte hittat i det mörkret.

Höstglöd.

Det droppade på tälttaket nästan hela natten, men det mesta var nog dimma och fukt som droppade från grenarna på träden omkring mig. Ett extra liggunderlag (ett vanligt grått) under tältet där man ska sova, förutom det man har inne i tältet, skyddar tältgolvet mot vassa stenar men också mot markkyla. Och jag sov ganska bra.

På morgonen gjorde jag lite qigong och solen bröt fram en stund och sken genom träden och dimman och det var vackert så man kunde bli religiös. Efter frukost och kaffe var det dags att gå tillbaka till motorcykeln för att byta om och surra packningen. Jag brukar ha hjälm, ryggplatta, tröja med skydd och byxorna kvar i packväskorna på hojen (har jackan utan skydd som tjock skaljacka och kör i vandrarkängor).

Fördelen med att köra hoj när man campar är att det är enkelt att parkera där vägen tar slut 🙂

Jag tycker nog bäst om att köra motorcykel på det här sättet, som ett fantastiskt medel att ta mig ut i naturen, t.ex. för en natt i tält. Hojen går tyst (inga tillsatser för extra ljud) och jag kör sakta och försiktigt, särskilt i skogen. Tack skogen, träden och vackra november <3

Vacker höst

På väg i den vackra hösten.

133 mil sedan i fredags e.m. Snitthastighet 76,3 km/h, snittförbrukning 0,46 l/mil (med sidoväskor, motvind och en för mig ganska hög hastighet de sista 20 milen). Det regnade lite av och till i dag men det är fortfarande varmt för årstiden och mycket vackert. Träden börjar sakta explodera i rött och gult. Löven lyser som av en inre glöd, även en sådan här dag. Vinden river i träden och på vissa ställen faller löven som snö och lägger sig i drivor utmed vägen. I dag är vägen målet: att köra motorcykel. Och då händer något med tiden, eller med avståndet, för jag har aldrig kommit hem så snabbt som i dag.

Hösttur

Värmande.

Långtur i dag, drygt 65 mil. Jag tankade i Växjö och bytte några ord med en man som körde en välputsad Harley Davidson. Han var på väg från Stockholm till Malmö, jag på samma väg fast åt andra hållet. Han hade vinden i ryggen, jag hade den mot mig. Annars var det uppehåll och varmt för årstiden och fint med en dag på hojen. Det är vackert att köra motorcykel på hösten. Skogen skiftar färg, träden blir glesare, åkrarna är svarta och ljuset annorlunda. Det blir mörkt tidigare och snabbare. Det är en annan energi, det känns att vi går mot vintersolståndet – igen. Och det är kallare. Efter en dag i sadeln är jag genomblåst och kall och det känns skönt att komma fram. Det är mitt mål för resan, att komma fram: stanna, parkera och låsa hojen, ta av packväskorna, gå in i stugan, tända en värmande eld i kaminen och bara sitta och varva ned efter en dags körning. Känna hur vibrationerna i kroppen sakta lägger sig och närvaron skiftar när jag går från rörelse till stillhet. Tack <3

Falsterbo-Skanör

Jag har bott i Skåne i sju år men aldrig varit i Falsterbo-Skanör. Jag kom till Höllviken en gång, det var en av de sista turerna med den gamla motorcykeln, Triumph Tiger 900 från -95, men där vände jag och körde hem igen. I dag packade jag ned smörgås och termos i ryggan och tog sikte på att köra hela vägen till Falsterbo-Skanör. Jag ville fika vid havet och tänkte: ”Det är väl bara att köra tills vägen tar slut, där måste det finnas någonstans jag kan parkera och en hamn eller en strandpromenad där jag kan sitta en stund och fika och titta ut över havet.” Det fanns en liten hamn i slutet av vägen men den var bara för de fina, dyra båtarna och varenda parkering var betalparkering. I övrigt var det platt och jag såg inte hur man skulle komma ens i närheten av havet. Jag vände och körde mot Falsterbo i stället men det var lika otillgängligt. Det slutade med att jag fikade på en parkering i stället, med uppsikt över hojen och ev. parkeringsvakter. Nästa gång jag ska fika vid havet kör jag till Västra hamnen eller Landskrona i stället. Falsterbo-Skanör ingav en känsla av otillgänglighet och ogästvänlighet, som om de inte vill ha turister eller besökare där.

Fika på en parkering i Falsterbo-Skanör.

Triumph Tiger 900 Rally

Jag tror de på Je68, där jag köpte och servar min motorcykel, tycker att jag ska köpa en ny hoj, så jag fick nya Tiger 900 som lånehoj i dag när min Tiger 800 var inne på 11 000-milaservice. Smart move.

Jag älskar min Tiger 800. Alla lånehojar jag har haft och alla andra motorcyklar jag har provkört har varit roliga att testa, men de har mest bara stärkt mig i att det finns ingen bättre motorcykel – för mig – än min Triumph Tiger 800 XCx. Det är som att hitta ens livs kärlek: ”Byta, vaddå byta? Varför skulle jag vilja byta hoj?” Tills i dag när jag fick köra Triumph Tiger 900 Rally. Wow, vilken hoj! Den gav mersmak.

Det första jag lägger märke till är motorljudet. Det är inte alls samma vinande, lite grunda ljud som på min Tiger 800 och gamla 900 från -95. Nya Tiger 900 Rally har ett mulligt, mörkare och djupt ljud. Motorn känns också (mycket) annorlunda, som att kraften finns på lägre varv och den accelererar annorlunda. Och det känns att den är större än min 800 och har mer kraft. Jag saknar kompetensen och vokabulären att ge motorn på Tiger 900 Rally en rättvis beskrivning, men jag tyckte mycket om den. Den kändes lite otyglad (men inte hackig) på låga varv, annars gick den jämt och kraftfullt på låga och höga varv.

Instrumenteringen var samlad på en skärm stor som en padda, ungefär. Jag tänkte inte på om informationen var tydlig eller bra placerad eller så, jag resonerar att det vänjer man sig vid, hur det än ser ut. Jag reagerade på att hastigheten alltid visades med tre siffror, t.ex. 072 km/h (fast 0:an var gråad), som en slags inbjudan att köra fort(are). Det var lite kul. Jag minns inga analoga visare eller instrument.

Speglarna satt bra med god sikt bakåt. Komforten var bra och efter jag höjde sadeln satt jag riktigt skönt. Jag är van vid en bra fjädring sedan tidigare men fjädringen på Tiger 900 var nog den bästa jag upplevt. Vindrutan var som vanligt lite för kort för mig som är 191 cm lång, hade jag varit 1 dm kortare hade jag suttit i lä. Kopplingen var lätt och smidig och bromsarna tog snabbt och säkert utan att nypa sådär tvärt som de gör ibland på vissa andra hojar (tycker jag).

Triumph Tiger 900 Rally kändes kompakt och… spänstig, i brist på bättre ord. Sammansatt. Hel. Den var lätt och smidig som en körskolehoj på 700 kubik, men den kändes aldrig liten. Och när man gasar är det ingen tvekan om att man sitter på en fullstor 900-kubikare med nästan 100 hk som accelererar bra.

Dagens lånehoj: Triumph Tiger 900 Rally. En skön hoj som gav mersmak.

Jag har varit ganska säker på att min nästa motorcykel är en el-hoj, men efter att ha fått köra nya Triumph Tiger 900 Rally är jag inte längre lika säker. Om du som jag kör en Tiger 800 med den där goa känslan att det kan väl inte finnas en bättre hoj? Testa nya Tiger 900. Den är mycket annorlunda, men man känner varifrån den kommer. Min Tiger 800 från 2015 är alls inte dålig – jag tycker fortfarande att det är en fantastisk hoj (särskilt nu när den är nyservad) – men nya Tiger 900 Rally kändes märkbart bättre på alla punkter. It will rock your world 🙂