Kategori: Triumph Tiger 900 (1995)

Jag körde upp till sommarnöjet i går för att kolla en vindkänslig sak och hur den hade klarat de senaste dagarnas blåst. Jag kom i väg vid sextiden på morgonen, då var det fortfarande helt mörkt och ca. 10 grader. Helljus på motorvägen, blända av vid möte, helljus igen. Allt ser annorlunda ut i skenet av motorcykelns strålkastare, som ett tyst drömlandskap. Efter någon timma började himlen skifta från svart till mörkt blågrå. Träden utanför ljuskäglan fick sakta konturer. Ett lätt regn föll och det blev kallare uppå småländska höglandet. Jag kände greppet släppa lite i en rondell. Efter Växjö var det torrt och soligt. Motorn gick bra i den kalla, syremättade luften och hade ett klipp, ett drag och en acceleration som den inte har under sommaren. Jag var ordentligt klädd men efter ett tiotal mil var jag genomkall i alla fall. Kylan letar sig in i minst glipa mellan handske och ärm, jacka och byxor, stövel och byxben. Då är det drygt 30 mil kvar. Och sedan samma väg tillbaka. Sammanlagt 85 mil på en dag. Kallt men mycket vackert. Det är speciellt att köra motorcykel på hösten. Jag kör på fina vägar genom ett fantastiskt landskap av höstfärgade blandskogar, klarblåa sjöar, blekgröna ängar, gamla gårdar i falurött, små kyrkor och svarta åkrar som doftar tungt av jord. Vilket vackert land av bördig jord, gamla berg, stora skogar och mycket vatten vi bor i. Ett land som så många före oss har kämpat, slitit och dött för. Som folk i generationer har brukat, levt av och förädlat. För att skapa och vidmakthålla landet Sverige – för svenskarna. Det borde vara självklart att vi fortsätter att ta hand om vårt land och behåller det för våra egna, för våra barn, och t.ex. har en regel som säger att man måste vara etnisk svensk för att äga jord i detta land. Men i stället säljer vi det till vem som än betalar högst pris. När slog girigheten klorna i oss och fick oss att tro att penningen är viktigare än allt annat? När blev vi så egoistiska att vi slutade att ge vidare vårt land till våra egna barn och i stället tyckte att det är viktigare att ha en budget i balans? Eller att vara politiskt korrekta. För vi släpper in vilka främlingar som helst i vårt land och låter alla sitta ned vid vårt bord utan koll på vilka de är, var de kommer ifrån, vart de är på väg någonstans, om deras skäl till att vara här är riktiga eller om de ens passar in och vill oss väl. Utan en tanke på att de före oss kanske inte ämnade det så. Och när vi ibland nekar någon att vara här, är vi så godtrogna att vi förlitar oss på att de självmant lämnar vårt land. Varför är vi (fortfarande) så rotlösa, dumsnälla, naiva och ryggradslöst självförnekande? Vad är det vi gör med Sverige, vårt hem?