Etikett: Vägen

Jag hälsade på ett par vänner i Småland i går, på Midsommarafton, för en sillunch och lite jordgubbar. Jag tog 108:an norrut genom Röstånga, förbi Skäralid, Ljungbyhed, Perstorp och sedan en bit på E4:an innan det var dags att åka sista biten på gamla Riksettan. Det var lite blåsigt, lite kallt och regnet hängde i luften. Klassiskt Midsommarväder, med andra ord. Men förutom blåsten ett perfekt MC-väder enligt mitt tycke.

Riksettan. Den gamla E4:an. Alla som susar fram på E4:an nu, de trängdes förr i tiden på den här vägen. Vilken trafik det måste ha varit. Vilket liv. Nu gapar den mest bara tom och öde i skogen, som en överdimensionerad och lite bortglömd 70-väg, inte bara för att det är Midsommarafton. Det är lite samma energi i Riksettan som på en gammal banvall, man kan nästan känna alla tåg som gått där och alla människor som suttit i vagnarna och färdats mot nya mål, kommit hem igen eller bara åkt fram och tillbaka till jobbet.

Det var fascinerande att vara ute och köra motorcykel på Midsommarafton. Det var överlag väldigt lite trafik, bitvis var jag helt ensam på vägen, och pga vädret var det inte heller särskilt mycket folk ute. De flesta satt nog inomhus och fyllnade till. Genom ett litet samhälle, det kan ha varit Perstorp, såg jag inte en (1) människa – spöklikt! På motorvägen hälsade vi som körde motorcykel på varandra, även mötande. Jag kanske missar något, men det känns inte som man brukar göra så i vanliga fall, men vi kanske gör det på Midsommarafton eller bara när det är lite trafik. Det känns bra i vilket fall som helst.

Två sträckor av 108:an var nybelagd och fin. Men inte med asfalt utan med något som såg ut som grus men inte löst grus. Det var liksom ihopklistrat på något sätt. Oljegrus kan det vara. Det är något mitt emellan asfalt och grusväg. Halt kändes det i vilket fall som helst, väldigt sladdrigt och halt. Det är två kortare 70-sträckor söderut, ganska snart från E4.an. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt var. Men det är svårt att undgå dem. Jag vågade inte hålla mer än 60-65 km/h. Läskigt! Det borde sitta uppe ordentliga varningsskyltar tills gruset har satt sig och väggreppet är bättre. Hur den där vägen blir i höst när det blir lite kallt också, det vill jag inte ens tänka på.

Jag hade skjuts i dag fram och tillbaka till jobbet. Det gör en alltid lite extra alert. Förutom att jag tapade balansen lite vid ett rödljus och höll på att kladda till det, körde jag mycket bra, säkert och mjukt.

Tappa balansen gjorde jag igen när jag höll på att trixa med parkeringen här utanför. Jag tyckte inte den stod helt bra, utan försökte backa in den lite närmare trottoarkanten och plötsligt låg motorcykeln ned. Fan! Är det något en Triumph Tiger 900 är, så är det tung! Och den har hög tyngdpunkt också, vilket gör det nästan omöjlig att få upp själv. Trots att jag lyfte som man skulle med ryggen mot motorcykeln fick jag inte upp den mer än till hälften. Jag svor och slet och skulle precis ge upp, när en man dök upp från ingenstans och utan ett ord klev fram och hjälpte mig. Tack! tror jag att jag sade. Jag vet inte. Jag såg honom knappt innan han hade gått igen. Utan ett ord. Dagens ros till honom!

Ena blinkern gick sönder. Men lampan fungerar fortfarande och resten är fixat med epoxi och silvertejp. Jag tog en tur utmed havet sedan. Den där vackra vägen. Den tar jag i morgon till jobbet.

Det är enklare, billigare, smartare, säkrare, mer miljövänligt och snabbare att ta tåget till jobbet. Men jag tog motorcykeln till jobbet i dag ändå. Det är första gången i mitt liv som jag kan göra det, köra ett eget fordon till jobbet i stället för att gå, cykla, få skjuts eller åka kommunalt. Det var kul! Det kändes… stort på något sätt, typ en miljon vuxenpoäng. Som om en liten pojke i mig som sett pappa köra till jobbet i SAAB:en så många gånger förr, nu själv kunde ta ”bilen” till jobbet. En cirkel kanske slöts.

Perfekt MC-väder i dag, klart och soligt men svalt på gränsen till kallt. Vi tog väg nr. 17 och svängde av mot Svalöv. Därefter vidare upp på vackra Söderåsen mot Kågeröd. Bedövande vackert med den gula rapsen, solen, den blå himlen och det öppna och böljande landskapet. Efter Kågeröd någonstans tog vi av till höger och körde på en slingrande 70-väg genom lummig skog. Solen spelar genom skir grönska. Skarpa, sköna kurvor, tvära backkrön och grus lite var stans. Jag växlar ned till 5:an och håller 55-60 i stället. Jag hinner se mer av allt det vackra då också. Vi tar av till höger igen och snart är vi tillbaka i Svalöv. Korv och pommes vid en nybyggd grillkiosk vid järnvägen. Mysigt. På väg ned mot 17 igen ser jag havet där borta mot Landskrona. Gud, vad vackert! Jag får lust att åka ut på långtur – omvandla allt jag har till pengar och bara spara en ny Triumph Tiger, hjälm, ett bra goretex-ställ, packväskor, några ombyten, det nödvändigaste och sedan bara åka så långt pengarna räcker.

Vi var till mina föräldrars lantställe i helgen. Det regnade lite strax utanför Enköping, annars var det fint. Men väldigt blåsigt – lite vingligt och svårt att hålla hastigheten prick. Annars gick allt bra. Många sköna mil blev övningskörda, jag ska inte behöva oroa mig för den delen av uppkörningen: när vi kör i trafik. Och jag fick övningsköra med passagerare igen.

På vägen ned gick motorcykeln väldigt konstigt ett tag. I en uppförsbacke började den hacka som om jag inte hade fått i växeln ordentligt, eller att det var en för hög växel. Jag körde in till kanten och startade om. På 110-vägen lite senare bara dog den – läskigt! Tur att det var lite trafik och inga bilar direkt bakom. Jag stannade vid vägkanten igen och startade om, då gick den hur fint som helst. Mysko. Vi körde vidare men efter ett tag dog den igen, på ungefär samma sätt som när jag fick bensinstopp på motorvägen förra året.

Jag startade och efter en viss tvekan gick motorn igång igen. Vi körde vidare och den här gången gick motorn utan vidare problem. I vissa lägen kunde jag känna hur motorn liksom tappade… fart; driv; acceleration, och det kändes som om den kanske skulle stanna igen, men den spann vidare. Det kanske bara var motvinden eller min inbillning. Sett över hela helgen har motorn låtit hur fint som helst och känts pålitlig. Skönt. Och de där smällarna i avgasröret som alltid blev när jag saktade farten förra året, de är borta efter vårservicen.

Apropå fart är det fascinerande hur olika jag upplever den. Att köra i 110 km/h på en bred och välansad riksväg känns efter ett tag som om jag står stilla: jag springer snabbare än det här! Jag blir verkligen fartblind. Men att köra lilla vägen till landet som är smal, backig, kurvig och på sina ställen både grusig och rejält gropig – det känns vansinnigt snabbt! Då behöver jag inte köra fortare än 70 km/h för att känna fartens tjusning i hela mig.

På en liten väg rusar allting emot mig med en väldig fart och tusen intryck processas hela tiden och vägen svänger och är sällan rak. Jag har passagerare och funderar ett ögonblick på om vi pratade något om kurvtagning. Jag prövar att ta kurvorna ungefär som när jag själv sitter bakpå: andas, slappnar av, bara sitter ned i kurvan och låter motorcykeln ta mig igenom. Jag försöker hitta den där fina balansen mellan att jag aktivt kör motorcykel med rak rygg och har blicken där framme och kommer dit jag tittar och ligger liksom lite före hela tiden, och att samtidigt bara vara – här och nu – ett med motorcykeln och sitta ned i kurvan och låta motorcykeln och naturkrafterna göra jobbet och föra mig mjukt genom kurvan. Wow, härligt!

Motorcykelåkning är som Qigong ibland. Kanske är det samma sak, alltid, egentligen. Närvaron är densamma. Glädjen och att slappna av utan att slappa, är detsamma. Att andas. I Qigongen försöker jag hitta vilan i att stå, i MC-körningen vilan i att sitta rak i ryggen med avslappnade armar. Att känna Moder Jord och vara ett med allting – det återkommer såväl i Qigong som i MC-körning, tycker jag.