Jag körde upp till sommarnöjet i onsdags för att vara där över Kristi Himmelfärdshelgen. Det var 15-16 grader när jag kom i väg vid 18-tiden. Ned till +12 grader var det ganska okej, vid +8 grader började det bli ordentligt kallt och när termometern visade +2 grader var det så kallt att t.o.m. tankarna rörde sig mer långsamt. Jag körde knappt 80 km/h på 100-vägen, det var för kallt för att köra fortare. Tur var det, för plötsligt dök ett rådjur upp ur mitträcket och skulle över vägen. Jag har alltid två fingrar på handbromsen och hann bromsa, men det var inte många meter till godo. Jag brukar inte hetsa upp mig över varken klantiga bilförare eller vilda djur som jag behöver förhålla mig till på vägen, jag bromsar och gör ev. undanmanöver och så är det inte mer med det, men den här gången blev jag chockad. Hade jag kört fortare hade det nog inte gått lika bra. På väg hem i går låg ett ihjälkört rådjur vid sidan av vägen på ungefär samma ställe som en påminnelse. Annars var det en fin helg. Hojen går bra och det känns bra att vara igång igen att köra hoj. Men startknappen verkar glappa, ibland händer ingenting – alls – när jag trycker på den och hojen verkar stendöd. Men så trycker jag på ett lite annat sätt, så går den igång som ingenting. Verksta’n, hallå. Till dess sådan där sprej som ska ta bort oxidering på elkomponenter.
Hoppfullt
Att komma in i en kurva så snabbt att man inte kan byta spår om man inte kan hålla den ursprungliga linjen, kan vara mycket farligt och sluta i diket (i bästa fall, i ett stenblock eller ett träd i sämsta). Det vet alla som kör hoj. Därför är det så glädjande att läsa att Louise Meijer (M) dels har sådan hastighet att hon kan byta spår i invandringsfrågan, dels har sinnesnärvaron, modet och beslutsamheten att göra det: ”Vi var många som hade fel om invandringen. Jag erkänner att jag hade fel och har ändrat mig.” Hur mycket det är värt i faktiska beslut och reell handling återstår att se. Men jag tycker ändå att det är hoppfullt. Om politikerna och etablissemanget kan ändra spår för att undvika att köra ett helt land i diket, då blir det tillåtet och enklare för den enskilda människan att göra detsamma. Vågar du? Släppa GPS:n och höja blicken, tänka annorlunda, utanför åsiktskorridoren, och byta spår? Inte bara när du kör hoj.
Vägen
Jag brukar sällan stanna för att ta en bild när jag kör motorcykel. Dels för att jag sällan hinner innan jag har kört förbi där utsikten är så vacker, och inte för att jag har bråttom men, dels för att jag inte vill ödsla onödig tid. Men på väg upp till sommarnöjet förra helgen kunde jag inte låta bli. Lördag morgon och bitvis så dimmigt att vänster pekfinger med den där lilla gummirakan på handsken gick konstant för att dra imman av visiret. Det var värre än regn. Men vackert var det.
Jag besiktade hojen för ett par veckor sedan. Besiktningsmannen – eller heter det ’besiktningsperson’ numera? – tyckte först att framlyset var lite lågt, men det vara bara ställt på det sättet eftersom jag har packväskor som tynger ned hojen lite i bak. Och han blev lite sur för att jag inte lämnade nycklarna kvar i tändningslåset. Jag förklarade att då glömmer han att larma av hojen när han ska ut och pröva tutan och bromsarna, så jag håller i nycklarna och larmar av och vrider om nyckeln när det är dags, men han köpte inte riktigt den motiveringen. Hursomhelst, hojen gick genom utan anmärkning. Skönt att ha det gjort. Jag sätter upp en lapp på kylskåpet: Besikta MC senast augusti 2025.
Jag har kört drygt 1000 mil i år igen. Jag borde ha en hoj med serviceintervall varje 1500 mil ist. Dags att beställa service. Jag hoppas verksta’n har kvar sitt erbjudande om 20% rabatt i november. Det börjar bli dags för nya däck och drivpaket också, men det får vänta till nästa år.
Jag såg
en älgko med sin kalv utefter vägen häromkvällen när jag var på väg upp till sommarnöjet. De stod bara ett tiotal meter från vägen, på höger sida, men på andra sidan viltstängslet. På vänster sida om vägen låg den lilla sjön som de troligtvis var på väg till. Känslan jag fick när jag susade förbi i 100 km/h på den nybyggda 2-1-vägen var att de tittade förebrående på mig: ”Varför har du stängt av skogen?” Och jag håller med. Jag kör mycket och uppskattar fina vägar men de löper ju som stora sår genom skog och mark. Varför gör vi så, egentligen? Jag tycker att fler vägar borde grävas ned till hälften, och andra hälften kunde relativt enkelt däckas över. Häll grus och jord på överdäckningen, det blir som konstgjorda åsar, så kan skogen växa obrutet och djur och människor ströva fritt.
Nationaldagsfirande
Nationaldagsfirande med ett härligt gäng nya bekantskaper i vackra Skåne. Jag körde från en god vän i Småland i morse och missbedömde tiden och missade nationalsången, men jag anlände lagom till färskpotatis med grillad korv, tipspromenad, kaffe och kaka och skönt häng. På vägen dit mötte jag många hojar som var ute i det vackra vädret, en del hade vår svenska flagga vajande från toppboxen, det var fint. På vägen hem tog jag bl.a. 101:an västerut mellan ungefär Skivarp och Östra Grevie och tjusades av kurvorna, farten och det vackra landskapet.
Jag blev återigen varse vilken tydlig skillnad i kurvtagningen de små, subtila sakerna gör. Jag kan ibland få känslan av att jag s.a.s hamnar i baksätet i kurvorna och att det är inte jag som tar kurvan utan lite tvärtom. Men om jag är mer… aktiv i kurvtagningen; sträcker på mig och lutar mig lite framåt, håller om tanken med knäna sådär så att det känns som att jag och hojen är ett och håller ihop kroppen och inte fladdrar så mycket med varken armar eller ben, som att jag avsiktligt söker mig in i kurvan i stället för att bara hamna där, då känns det ju så mycket mer stabilt, tryggare och bättre. Jag tränade en hel del på det i dag. Det var kul!
Det är fascinerande, efter alla dessa mil fortsätter jag att utvecklas och lära mig att köra hoj.