Etikett: Service, underhåll & tvätt

Service. Den regelbundna och ofrånkomliga servicen av motorcykeln: en gång om året eller var 1000:e mil, vilket som kommer först. Milen kommer alltid först. Det är tveksamt om jag någonsin kommer att uppleva att året kommer först, dvs. att jag skulle köra mindre än 1000 mil på ett år.

Jag utnyttjade höst-rabatten igen och servade hojen i slutet av november förra året, som jag gjorde året dessförinnan 2021. Jag hade tur (och lite skicklighet i.o.m. att jag faktiskt kollade prognoserna) med nederbörd och minusgrader och prickade in två dagar med 5-6 plusgrader och relativt torrt väglag, så jag kunde köra till och från verksta’n för service och byte av ett värmehandtag.

Kostnaden blev 5 438 kr. den här gången. Total servicekostnad efter 13 645 mil: 132 358 kr. Det är nästan 10 kr/mil (1 kr/km). Men då servar jag hojen regelbundet var 1000:e mil hos en Triumph-certifierad verkstad med service, drivpaket, däck, lager och allt annat som kan behövas, t.ex. ett nytt värmehandtag. Det ger en hög driftsäkerhet, vilket jag tycker är värt kostnaden – bara att tuta och köra sedan.

Det blev inga långturer under 2022 heller. Sedan några år tillbaka kör jag mest fram och tillbaka till sommarnöjet. Det kan tyckas lite tråkigt, ett slags brukskörande mellan A och B, men det är 43 mil (ca. 6 h) enkel väg, mestadels på fina riks- och länsvägar, och jag skulle aldrig köra 87 mil ToR för att tillbringa två nätter i sommarnöjet fre-sön om jag inte gillade att köra motorcykel och såg färden dit (och hem) som en del av upplevelsen (inte bara som ett sätt att ta mig till upplevelsen). För även om vägen är densamma, är färden alltid olika.

Jag trivs fortfarande fantastiskt bra med min Triumph Tiger 800 XCx (årsm. 2015) och har svårt att tänka mig en annan motorcykel. Det skulle vara en Verge TS Ultra, då 🙂 Nu börjar räckvidden likna något; nästan 40 mil på en laddning. Priset är dock inget jag har råd med (i alla fall inte i skrivande stund), men när väl tekniken är på plats och i produktion brukar det bara vara en tidsfråga innan det faller. En får vänta, helt enkelt. Och jag kör gärna vidare ett antal år på min Triumph tills en elektrisk motorcykel med 40 mils räckvidd och 15 min. laddning upp till 80-90% kostar under 200 000 kr (inkl. packväskor, centralstöd och värmehandtag).

Måndag förmiddag. I dag är jag glad, inte bara för att södra Skåne är vackert insvept i några centimeter nysnö, utan för att jag tvättade hojen och körde ut till verksta’n redan i fredags e.m. när det var barmark, soligt och torrt, fyra plusgrader och fick den ha ståendes där över helgen. De gör 13 000-milaservicen i dag. Men jag behöver inte hämta hojen förrän på fredag, då det – enligt prognos – ska vara barmark, gråväder och åtta plusgrader igen.

Jag körde 80 mil förra söndagen. Jag gillar att köra långt och länge, men det tog faktiskt några dagar att återhämta mig från den turen.

I dag var det dags för tvätt. Jag är glad att jag har en brukshoj och inte behöver sitta och gnida på en massa krom, det skulle jag aldrig ha tålamod till.

Jag börjar tvätten med att spreja 1l avfettning överallt, särskilt kedjan (återfettning när jag är hemma i garaget igen). Spola av med det speciella munstycket som man kan reglera trycket med. Tvätta med en sådan där svamp som har bilschampo i sig: börja uppifrån och med de fina detaljerna, avsluta med motor, fälgar och bromsskivor. Skölj en sista gång. Klart! Jag torkar utanför tvätthallen sedan, med lite vanligt torkpapper: backspeglar, instrumentbräda och mest noggrant under sadeln där batteriet och alla säkringar sitter. Resten torkar snabbt i solen en sådan här dag.

Jag stod och snackade en stund med en trevlig kille som tyckte hojen såg fin ut. Han körde bil i dag men annars kör han tydligen en… Honda NC750X, om jag minns rätt. Vi kom fram till att vi föredrog de lite mindre hojarna framför de stora 1200-kubikarna, och de fina 70-, 80-vägarna framför motorvägar.

Den här bloggen fyllde 10 år i fredags. Den 1 juli 2012 skrev jag det första inlägget när jag köpte min Triumph Tiger 900 årsm 1995. Tioårsjubileet firade vi med nya däck. De gamla hade gått 1 800 mil, då är det okej att byta. P.g.a. kriget i Ukraina är det tydligen svårt att få tag i hela uppsättningar (fram och bak) av vissa däck. Den här gången blev det Scorpion Trail 2-någonting. Jag brukar köra med Continental TKC70, men verksta’n kunde inte få tag i dem den här gången. De är grusdäck som man kan köra på asfalt med, har jag förstått. Man skulle kunna tro att jag är kung på grus med sådana däck, men jag kan inte köra på grus överhuvudtaget. TKC70 symboliserar min önskan att behärska gruskörning. Då är Scorpion-däcken bättre. De motsvarar hur mycket asfalt (80-90%) resp. grus (10-20%) jag faktiskt kör på. De ger mindre friktion också, vilket orsakar mindre vibrationer och ljud. Och mindre bensinförbrukning (okej marginellt, men ändå). Träna på grus kan jag göra i alla fall. Håll hojen upprätt (inga nedlägg i kurvorna), sladda ur kurvorna (tror jag) och bromsa inte med frambromsen är väl så långt jag har kommit.